”Att vara ”en dålig mor” är den värsta beskyllning en kvinna kan råka ut för. Att vara en “dålig far” låter däremot lite luddigt. Men “frånvarande fäder” har blivit ett begrepp. Oftast avses då pappor som verkligen inte funnits där rent fysiskt.
Betydligt vanligare är det nog annars med mental frånvaro – en farsa som i tankarna eller sina sinnen befinner sig någon helt annanstans än med barnet han har i knät. Han kanske har tagit sig ett par järn, eller grubblar över problem med jobb och pengar. Den sortens frånvaro är betydligt svårare att få bukt med. Den syns inte, men den märks. Barnen märker den. Det här, att vara hemma med små barn, är nämligen en alldeles speciell konst. Färdigheten ger inga omedelbara resultat, den låter sig inte mätas och – värst av allt – den är innan man tränat upp den väldigt tråkig.
Att vara hemma med små barn på det sätt som små barn kräver innebär förmågor som att vänta, lyssna, vårda och ge. Det är personlighetsegenskaper som sällan uppmuntras bland pojkar och män, som snarare hetsas till att leda, prestera och utmärka sig själva. Men belöningen: det lilla barnets totala tillit, tillfredsställelsen i att kunna trösta, glädjen i att vara osjälvisk, spänningen i att följa varje utvecklingssteg hos sin avkomma, den ökade förståelsen av den egna barndomen, förvåningen över kvaliteter man aldrig trott sig äga – kort sagt, när sidovinsterna av en odelad närvaro tillsammans med ett litet barn kickar in, då kan man nog inte komma närmare det som kallas lycka.”
Unni Drougge, författare
