Skulle han tycka det var roligt? Skulle han sakna mamma och pappa? Och framför allt: tänk om han skulle komma bort från oss? Hemska tanke!Därför gjorde vi ett litet ”pass” till Hugo, med hans namn, en bild och våra mobilnummer. Han blev jätteglad över att ha ett eget pass, och vi berättade att han skulle visa upp det för någon om han skulle råka gå vilse. Men det tänkte vi se till att han inte gjorde.
I Skövde klev vi på Göteborgståget. Strax därefter började Hugo, precis som de flesta barn, undra om vi inte var framme snart. Jon och jag tittade på varandra och tänkte att det här började ju bra. Men som tur var hade tåget en lekvagn. Där satte vi oss i en fin röd soffa, och Hugo fick vara lokförare.
Varje gång tåget skulle stanna på en station, stoppade han det genom att trycka på en knapp i ryggstödet, och startade det igen med en annan knapp. Styrde gjorde han med det runda bordet som stod framför soffan. Det var en enkel lek, men vi hade så roligt. Tiden och tåget flög fram genom västsverige och plötsligt var vi framme.
Inne på julmarknaden var det fullt med folk, och vi höll Hugo hårt i händerna mellan oss. Liseberg var vackert upplyst av tusen, tusen juleljus, fyllt av lyckohjul, marknadsstånd och åkattraktioner och så stort, så stort för en femårig liten kille. Hugo tittade storögt på allt det nya och spännande, och blev stormförtjust när han vann choklad på lyckohjul och leksaker i fiskedammen.
Vi besökte Lisebergskaninerna i deras hus, körde Farfars bilar, åt våfflor och åkte i de runda båtarna på Kaninresan. Fast jultomten med sitt stora, vita skägg i Tomteverkstan var lite läskig…
Timme efter timme gick vi, det var kallt och regnigt och blåsigt, och fastän vi var på julmarknaden i vad som kändes som en mindre evighet, klagade inte Hugo en enda gång. Han bara rultade på i sina stora vinterskor och följde med oss, hans glödheta små händer i våra vuxna överbeskyddande.
Allra roligast var nog ändå Kaffekoppen. Jag har aldrig sett Hugo skratta så mycket och så hjärtligt som då. Vilken fullständig lycka som lyste i hans ögon när vi snurrade runt, runt, runt! Det var först långt senare som jag insåg att i hans ögon speglades min egen glädje, och vi åkte Kaffekoppen om och om igen, tills hela världen var satt i gungning.
På tåget hem somnade den lille lokföraren nästan direkt i min famn och sov hela vägen hem. Från början till slut var det en underbar resa, som jag aldrig kommer att glömma så länge jag lever. Jag tror att Hugo också kommer att minnas den länge, för han pratar om den än idag. Och ler.
Forumanvändare ”Teddy” vann en brun skötväska. Grattis! Willvin kommer att kontakta dig.
