I Sverige har vi sedan många år bestämt att inga barn under 12 år ska behöva bo på institution under någon längre tid. Boende i familjehem ses som det bästa för barn och unga som placeras, då det mest liknar deras hemmiljö. Sverige har alltså medvetet räknat med familjehem som resurs då barn och unga inte längre kan bo hemma.
Men kommunerna får allt svårare att rekrytera familjehem och problemen ser inte ut att minska. 50-talisterna är på väg att avsluta sina uppdrag och bland yngre generationer är det betydligt svårare att hitta familjehem.
De yngre satsar mer på karriär, resor och en aktiv fritid. De är heller inte beredda att satsa sin sociala trygghet för att bli familjehem. Större krav ställs på avtal, stöd och handledning samt vidareutbildning. Det finns också allt färre kärnfamiljer. Många familjer har barn i flera kullar och upplever familjelivet komplicerat nog utan fosterbarn. Det kommer att leda till ökad brist på familjehem.
Frågan är då: Varför försöker inte kommunerna hitta en strategi för hur de ska kunna fylla sina behov av familjehem i framtiden?
Redan i dag tvingas kommunerna, i brist på hem, många gånger att vända sig till privata företag för att hitta ett familjehem. Dessa värvar familjer, knyter dem till sig, erbjuder dem bra förutsättningar beträffande arvode, stöd och handledning.
Platserna kommunerna får köpa kostar givetvis betydligt mer än vad en vanlig familjehemsplacering gör. I stället för att satsa på sina egna familjehem och utveckla sin familjehemsvård genom stöd och handledning får kommunerna än mindre resurser och konkurrenskraft i sitt sökande efter fler familjehem.
Frågorna inför framtiden är många:
-Kommer det att finnas två olika grupper familjehem? Ett A-lag som anlitas av privata företag och får rimliga ersättningar, stöd och handledning och ett B-lag som anlitas direkt av kommunen med låg ersättning och ett besök av en handläggare var sjätte månad.
-Vem kommer de erfarna familjehemmen att vilja anlitas av? De som behövs för barn och unga med stora behov.
-Hur långt ska denna privatisering gå och på vems bekostnad? Kommunerna är som förlamade i sitt ställningstagande. Är politikerna så svaga att man med öppna ögon låter privata aktörer styra utvecklingen av familjehemsvården eller är det ren okunskap?
Barbro Bengtsson
Barbro Bengtsson bor i Karlskoga. Hon är själv familjehemsförälder och
aktiv i FaCo, Familjevårdens Centralorganisation, en intresseförening
för fosterhem, avlastnings- och kontaktfamiljer.
