Häromdagen läste jag en artikel där en forskare menade att man skulle vänta med att skaffa syskon tills barnet var 3-4 år. Konkurrensen och avundsjukan mellan tätt födda barn kunde, enligt forskaren, göra så att barnen fick en usel relation till varandra som vuxna och inte den nära och kärleksfulla relationen som vi hoppats att våra barn skulle få när vi valde att skaffa dem tätt. I artikeln kunde jag också läsa att flera psykiatriker menade att det större syskonet kunde få ”allvarliga psykiska problem” som vuxen på grund av att han eller hon fått småsyskon för tätt.
Det känns ruggigt att vi varit så fel ute när vi planerade syskon! Att det vi trodde var rätt visade sig vara ett fatalt misstag. Vi tänkte främst på kamratskapen, att småsyskonen skulle ha roligt ihop om det bara skiljde lite i ålder. För när man själv var barn så var det ju jättetråkigt att hänga med någon som var flera år yngre. Två års skillnad var liksom max för att man skulle ha utbyte av varandra.
Vi trodde helt enkelt att vi gjorde dem gott och att de skulle ha mer glädje och nytta av varandra om de kom tätt än om vi hade väntat ett par år. Sedan var vi ju sådär tråkigt praktiska också. Tänkte att det var lika bra att köra medan ångan var uppe, medan spjälsängen och skötbordet stod framme och medan vi var vana med vaknätter, blöjbyten, smakportioner och allt vad det innebär att ha småbarn. Om vi hade väntat så hade det kanske inte blivit några fler barn. Då hade vi antagligen inte orkat börja om.
För att strö ytterligare salt i såren så googlade jag på teorier om att ha ett långt glapp till sina syskon också, för äldsta dottern har 13 år till sitt närmsta yngre syskon. Och det visade sig inte vara bra det heller! För har man mer än 6 år mellan barnen så räknas de inte som syskon utan som ensambarn, och ensambarn de blir ju bortskämda, egocentriska och alldeles omöjliga att leva med som vuxna…
Så där blev det knäpp på näsan igen! Och en stor skopa dåligt samvete som hälldes över oss som föräldrar. För enligt de här rönen så kommer bara ett av våra tre barn att klara sig bra här i livet. 16-åringen kommer att bli ett bortskämt ensambarn som säkert kommer att ha svårt att hitta en partner som står ut med hennes ensambarnsfasoner. Treåringen kommer att få allvarliga psykiska problem som vuxen och en dålig relation till sitt yngre syskon. Den enda som kommer att klara sig bra är den yngsta, ettåringen. Men. Även han kommer säkert att må dålig, för efter en uppväxt med en bortskämd storasyster och en avundsjuk storebror så mår man väl inte något vidare?
Nu sitter jag här och våndas. Hur kunde det gå så här galet? Hur kommer det att bli för mina fina barn i framtiden? Jag som ville dem så väl har fuckat up deras liv totalt. Givit dem tenn istället för guld. Allt på grund av en urkass familjeplanering… Ibland undrar jag om det inte var bättre förr, när det inte fanns en massa förståsigpåare som bombarderade föräldrarna med råd och rön.
****
Magda Eriksson är 37 år och bor tillsammans med sin man, tre barn (1, 3 och 16 år) och ett gäng höns. När hon inte är föräldraledig arbetar hon som sjuksköterska.
Magdas blogg hittas på:
http://magda.nu
http://magda.nu
