Som liten var Elina Eriksson ett riktigt asfaltsbarn men när hon fick egna barn blev hon med tiden en naturälskare. I sommar ska hon på sin första fjälltur med barnbarn.
”Varför går vi inte till skogen med barnen? Vad har vi vuxna för förhållande till skogen? Förknippar vi naturen omedvetet med förstörelse på grund av alla miljölarm? Vilken är naturens uppgift för oss idag? Skräptunna? Tillgång som ska huggas ner? Bara något skrämmande? Vad förmedlar vi till barnen? Är det säkrast att stanna inomhus och i stan?
I min barndom var förhållandet det omvända. Jag hade aldrig hört ord som ekologi eller miljökatastrof. Naturen var en hälsosam plats. Jag tror att utvecklingen till vårt avskärmande från naturen har pågått länge i takt med den tekniska utvecklingen och bättre ekonomi. Det blev finare att köpa färdig sylt eller svamp i en burk än att plocka själv i skogen.
V i härstammar alla från naturen, inte från asfalten. Men jag var ett riktigt asfaltsbarn. Som sjuåring skickade jag ut till landet som sommarbarnm, till en familj som levde ett slags naturromantiskt liv med en stor trädgård. Det var härligt men tillrättalagt. Egentligen blev jag en naturentusiast först när jag fick barn. När man blir en förälder är världen aldrig mer sig lik. Nu såg jag naturen på ett annat sätt: som en grund till vår överlevnad, värd att bevara till mina barn. Att gå ut i skogen och lära barnen vad träden och blommorna heter, hur man hittar vägen, lagar mat ute, samlar kottar eller bara lyssnar på fågelsången tyckte jag var något mina barn borde få ta del av. Vi hade en enkel stuga i fjällen och gjorde små turer med barnen. Visst, vi fick till alla Stockholms muséer också. Det ena utesluter ju inte det andra. Två av barnen fick ett stort naturintresse men den äldsta är en ”innerstadsprinsessa”.
När barnen blev stora började jag fjällvandra på allvar, oftast ensam men med kamera. Med tiden har det blivit en del långa vandringar, några med mina vuxna barn eller ny sambo. Det blev också flera naturfotoutställningar. I sommar skall jag göra den första fjällturen med mitt åttaåriga barnbarn, hon vill följa med. Hon tar redan hyfsade naturbilder. Jag hoppas att vår lilla vandring blir ett bra minne, kanske ett intresse för livet. Så, visst påverkar vårt sätt att vara barnen och deras intressen!
Jag är mormor till tre små barn och två plusbarnbarn. Men, vad är mormorsrollen idag? Jag har funderat på det en del eftersom jag råkar bo ovanpå Mc Donalds. I tävlan mellan skogen och Mc Donalds är den sistnämnda vinnaren. Det är smockfullt på veckosluten trots att solen skiner. I närliggande skog råkar jag sällan se en familj med barn.
Jag tror att dagens barn vistas för lite i naturen medan de får en stor dos kommersialism. Varför är föräldrarna inte ute med barnen mer? Varför väljer man MC Donalds, lekland eller ett affärscentrum för helgens aktivitet? Visst, vi måste handla men det är inget liv för barn att gå runt i affärer, ofta kommer de skrikande ut från leksaksaffären med någon plastgrej i handen.
Vi borde återta naturen! Kanske vore det en uppgift för mor- och farföräldrar att ta ut barnen till skogen? Det händer alltid något nytt i skog och mark. Årstiderna växlar. Naturen hjälper oss att begripa livets sammanhang. Om barnen lär sig uppskatta naturen när de är unga får de en förståelse för dess skörhet. Natur och livsmiljö hänger så tätt ihop. Jag tror att ett naturintresse är något av det bästa vi kan förmedla till våra barn och barnbarn. En upplevelse om att djur och växter är riktiga, inte bara glada dansande figurer i en tecknad skog i en Disneyfilm.h
****
Elina Eriksson bor i Huddinge med sin sambo. Hon har tre vuxna barn, tre barnbarn och två plusbarnbarn. Elina är socionom och har arbetat inom socialtjänst och som kurator för blivande familjer med beroendeproblem. Sedan ett år tillbaka är hon pensionär.
Elinas blogg:
http://blogg.iniskogen.se/
http://blogg.iniskogen.se/
