Många var de som försvarade sitt eget föräldraskap i debatten. Och för såna som mig, innerstadsbor som valt att sätta barnen på dagis innan två års ålder, är det lätt att låna sitt öra till en Liza Marklund. När hon skrev att alla undersökningar visar att barnen i innerstäderna mår psykiskt bäst och att barn som gått dagis utvecklas socialt bättre än de som går hemma så nickar vi instämmande. Men om vi slutar att leta argument som försvarar våra egna livsval så reser sig en del frågor.
Vilka är det som bor i exempelvis Stockholms innerstad? Inte är det väl särskilt många krigstraumatiserade familjer? Och som min svåger Mårten påpekade så betyder väl social utveckling i det här sammanhanget samhällelig anpassning?
Som en röd tråd i de olika debatterna om föräldraskap tycker jag mig se ett trist kollektivistiskt tänkande där individen ständigt utpekas som en käpp i samhällsnyttans allt snabbare rullande hjul. Vi har två omdebatterade förslag till reformer varav den ena synes förfäktas av högervridna och den andra av vänstersinnade. Visst. Vårdnadsbidraget kan bli en kvinnofälla och delad föräldraförsäkring kan mycket väl föra med sig att tusentals olämpliga plågoandar till pappor spenderar mer tid i hemmet. Men det är en argumentation som är trist, trist, trist!
Självklart ligger det något högst rimligt i att man ska kunna vara hemma med sina egna barn och inte behöva byta dem med grannens för att få familjens ekonomi att gå ihop. Givetvis är det skumt värre att föräldraförsäkringen inte är individuell utan någon slags förvriden konservativ rättighet som utgår från den tvåsamma föräldrakonstellationen och därmed upprätthåller ojämlikheten mellan könen.
När Nina Björk debatterade dagis gjorde hon det inte alls utifrån någon nyfrälst reaktionär position vilket hon anklagades för i debatten från vänster och som fick kristdemokraternas Maria Larsson att välkomna henne i partiet. Nina Björk argumenterade utifrån en klassisk radikal civilisationskritik med udden riktad mot samhällets effektivitetshets. Hon krävde kortare arbetstid och lika lön oavsett arbete. Allt för att lätta några av samhällets alla bördor på individens axlar. Det som var nytt var hennes argumentation utifrån barnens bästa. Med en medveten klass- och feministisk politik behöver inte valet mellan dagis eller hemmet vara pappa statens. Så ut med det trista! Låt oss debattera hur vårdnadsbidraget inte ska bli en kvinnofälla och hur vi kan möjliggöra att alla hundratusentals lämpliga pappor kan utnyttja en delad föräldraförsäkring!
Det är inte bara individen förälder som varit frånvarande i debatten. Att påstå en generell sanning om dagis är lämpligt eller ej för det enskilda barnet förefaller korkat. Alla vuxna älskar inte sina arbetsplatser. Alla arbetsplatser är inte likadana.
När vår förstfödde, en grabb, började dagis var han ett år och fyra månader. Han grät vid överlämningen varje dag i säkert ett års tid. Jo, det klumpade sig i magen när han tappert vinkade adjö i fönstret. Vår äldsta dotter var ett år och nio månader när hon började. Sista månaderna var det mycket pusslande med kompisar och öppna förskolan för att hon skulle stimuleras under dagarna. Så här efteråt är det självklart att vi skulle gjort tvärtom. Låtit grabben börja senare och äldsta dottern tidigare. Först med vårt tredje barn hittade vi hyfsat rätt. Nu tog vi medelvägen – hennes dagispremiär gjordes vid ett år och sju månader. Efter en veckas inskolning sprang hon direkt in i lekrummet, vinkandes adjö bakom ryggen.
Nå. Tredje gången gillt blev det men någon generell sanning om när dagisdebuten s k a äga rum kan förstås inte dras. Barn är också individer vilket ofta verkar glömmas bort i debatten.
————————-
Stefan Bergmark bor i Malmö med fru och deras tre barn. Han är frilansjournalist och bland annat redaktör för MinStory här på Babyvärlden.se.