Trots att jag själv är småbarnsmamma kan jag hålla med många om att dessa mammor är lite irriterande. Ska man amma offentligt kanske man kan göra det lite mer diskret än att slänga upp både bröst och amningsinlägg på bordet när folk i närheten sitter och äter? Sitter man på ett café och barnet gråter hejdlöst kanske det är dags att gå hem? Har man barnvagnen med sig i klädaffären kanske man kan ställa den lite åt sidan så att folk kommer förbi? Och varför i hela världen måste ett tiotal mammor gå och fika samtidigt och ockupera ett helt café?
Sedan finns det de småbarnsmammor som gör allt för att inte vara i vägen. De försöker amma så diskret de kan utan att visa upp allt för alla. De går hem från caféet när barnet inte slutar gråta. De försöker visa hänsyn till andra människor och hoppar halvt utanför vägbanan om någon försöker komma förbi på trottoaren. Och de kanske nöjer sig med att ta en fika med en annan mamma ibland.
Jag är en av dem som gjorde allt för att inte vara i vägen men ändå blev jag hatad. Folk muttrade saker efter mig på stan och stirrade på mig när jag ammade offentligt. Att jag sedan valde att inte gå av bussen när Alicia inte slutade skrika trots upprepade försök med att trösta henne är för mig en annan sak. Då kanske jag inte kunde gå därifrån eftersom jag redan var på väg hem.
Att jag dessutom blev ifrågasatt om jag verkligen kunde ta hand om ett barn eftersom jag var ”så ung” var något som störde mig enormt mycket. Till slut började jag själv ifrågasätta om jag verkligen var en lämplig mamma.
Men efter många månaders grubblande bestämde jag mig för att sluta grubbla.
Trots att det är fyra år sedan jag ammade kan jag fortfarande minnas hur jobbigt det var att amma offentligt. Jag är ganska pryd av mig och visar mig ogärna naken inför människor jag inte känner. För det är ju precis det man gör. Man visar sina bröst för folk man inte känner! ”Att amma är det mest naturliga som finns” säger många och självklart håller jag med om att det är naturligt. Det är lika naturligt som att göra barn men man går ju inte ut på stan och har sex framför alla.
Tyvärr blev även jag tvungen att amma offentligt ibland eftersom jag de första månaderna ammade en gång varannan timme. Jag såg till att alltid ha en amningströja på mig om jag gick utanför hemmet för att slippa visa så mycket hud som möjligt. Helst av allt ammade jag i avsedda amningsrum i köpcentrum eller på en parkbänk där ingen gick förbi. Om jag satt på ett café satte jag mig alltid längst in i hörnet och försökte göra det på ett så diskret sätt som möjligt. Ibland hade jag en liten handduk, som jag brukade torka upp mjölk med, hängandes över axeln så att jag slapp visa hela bröstet.
Därför är det så svårt för mig att förstå att mammor bokstavligen slänger upp brösten på restaurangbordet som om det vore normalt. Trots att bröst inte är en könsdel så reagerar ju de flesta på det. Vare sig det är en ung tjej som viker ut sig i Slitz eller om det är en tjej på stan som råkar vara mamma till en bebis som behöver mjölk.
Jag tror inte man kan lösa problemet med hatet mot småbarnsmammor. Folk kommer alltid att ha fördomar. Det är lika svårt som att lösa problemen med hatet mot invandrare eller fjortisar. Jag tror att man som småbarnsmamma till en viss gräns får acceptera att alla inte tycker om en. Sluta grubbla över de som slängt ur sig en dum kommentar eller de som tycker att du är en dålig mamma som inte kan få ditt barn att sluta gråta. Visa respekt för andra så långt det går och om någon sedan fäller en kommentar så vet i alla fall du att du gör vad du kan. Vi har alla varit skrikande barn en gång i tiden och folk som inte tänker på det har nog mer att jobba med än vad du har.
Visst kan man önska att alla visste vad respekt är men tyvärr så fungerar världen inte så. Håll huvudet högt och grubbla inte över vad folk som inte visar respekt har sagt till dig. Ta vara på det positiva med att vara småbarnsmamma och strunta i vad alla andra tycker. Du har rätt att ta del av samhället precis lika mycket som andra har. Caffe latte-mammorna har däremot gått ett steg för långt. Men sådan är ju inte du eller hur?
****
Anna Davidsson är 29 år och bor i Stockholm tillsammans med sambon Johan och dottern Alicia 4 år. Hon studerar grafisk design och programmering. Hon har en journalistutbildning bakom sig och drömmer om att bli webbredaktör i framtiden.
Annas blogg hittas på:
http://annadavidsson.com
http://annadavidsson.com