Tvåbarnsmamman Marlen, 24, är helt öppen om sina förlossningsupplevelser och sin förlossningsrädsla. Eller kanske man skulle säga ”tidigare förlossningsrädsla”. Skulle en eventuell tredje förlossning kunna vara något att se fram emot med glädje?
– Nej hade det blivit en tredje gång hade jag fått jätteproblem. Jag vill ju så gärna föda naturligt men vet att det vid en eventuell tredje gång skulle bli planerat kejsarsnitt. Och det vill jag inte. Vi är glada för de två barn vi har, säger Marlen. Tillsammans med sin man Christian har de Maya 3 år och Jenny, 1.
Barnmorska och psykiatrisjuksköterska Margrethe Tangerud har skrivit en magisteruppsats om förlossningsrädsla:
– Det är viktigt att den gravida försöker motivera sig att ta saker och ting som det kommer. Det är svårt för att inte säga omöjligt att planera en förlossning, många oförutsedda ting kan ske. Det viktigaste är därför att kvinnan inte låser sig till en lösning utan håller dörren öppen för andra alternativ, säger hon.
– Det var inte smärtorna som var problemet
Marlens första barn förlöstes med akut kejsarsnitt efter en utdragen förlossning. Förloppet kom och gick hela tiden, allt som allt tog det tre dygn innan flickan var ute. Och då togs hon ut snabbt på grund av oregelbundna hjärtljud. Marlen berättar att hon var väldigt rädd, särskilt det sista dygnet. Hon kände det som att de inte lyssnade på henne och att hon förlorade kontrollen.
– Det var inte alls smärtorna som var problemet. Faktum är att smärtorna var på något sätt en stor upplevelse. Det var på nåt sätt häftigt att känna krafterna i kroppen.
Marlen kände däremot att barnet inte skulle klara att komma ut den naturliga vägen. Hon försökte förmedla det men upplevde som sagt att hon inte blev lyssnad på.
Maya kom ut i fin form.
– När hon var ute grät jag. Och grät. Och grät. Mest av glädje men också av lättnad och utmattning.
Bearbetade inte upplevelsen förrän hon blev gravid igen
Ett år och två månader senare blev hon gravid igen. Men i motsats till när hon fick besked om första graviditeten var känslorna som följde nu negativa.
 |
| Marlen utvecklade en stark förlossningsrädslat. Foto: Marlen |
Hon fick ångest inför förlossningen och rädslan och minnena från den utdragna händelsen kom tillbaka.
– Jag sa ingenting men inom mig rasade tankarna och känslorna. Och jag var fast bestämd på att jag skulle kräva planerat kejsarsnitt. Jag bokade snabbt en tid med sjukhuset om min förlossningsrädsla.
Inte långt därefter fick Marlen komma på samtal till sjukhuset. Hon fick tala med tre olika barnmorskor.
– De var så vänliga, öppna och omsorgsfulla!
Hon fick veta att hon kunde få planerat kejsarsnitt om hon ville men att de gärna ville berätta om fördelarna med att föda vaginalt. Marlen fick balanserad information och började sätta upp alternativen mot varandra, även om hon hade stark förlossningsrädsla och varit fast beslutsam om kejsarsnitt, säger hon.
– Men med några klara förbehåll: För det första fick jag löfte om att inte bli avvisad utan garanterad att få föda på just det sjukhuset. Jag skulle inte bli hemskickad och jag skulle själv få välja om jag ville ha kejsarsnitt om jag ändrade mig under förlossningen. Allt detta gjorde att jag kände mig trygg, berättar Marlen.
– Hade flera sammanbrott
Att säga att hon såg fram emot förlossningen är ändå en lögn.
– Nej, jag såg verkligen inte fram emot det och hade flera sammanbrott på vägen dit. Men varje gång fick jag prata med en av de barnmorskor jag träffat och det kändes bra. Jag kände det som att vi lärde känna varandra och att vi skulle fixa detta tillsammans.
Dagen före beräknad förlossningsdag fick Marlen värkar. Hon tar det lugnt hemma med Maya. Vid 19-tiden åker hon och Christian till sjukhuset.
– Jag var kampklar! Jag var upprymd och stolt över mig själv som kommit dit jag var. När värkarna var i full gång var jag positiv.
Men när undersökningen visade att värkarna inte hade effekt bryter Marlen helt ihop. Hon paralyseras av ångest. Christian och Marlen åker hem och Marlen jobbar sig igenom värkarna medan Christian får vila. Vid 4-tiden är värkarna så starka att de väljer att åka in igen. Undersökningen visade dock bara 1 centimeters öppning.
– Då visste jag att det inte skulle funka. Men barnmorskorna var optimistiska och erbjöd både akupunktur och bad. Jag satt två timmar i badkaret och gick helt in i mig själv, jag försvann liksom till en annan värld. Då var värkarna väldigt starka och jag var säker på att jag hade nått 4 centimeter och vi kunde komma igång på riktigt.
 |
| Marlen med sina flickor, Jenny (1) och Maya (3). Foto: Privat |
Det var avtalat att när Marlen var öppen 4 centimeter och var i den aktiva fasen skulle en av de barnmorskor hon tidigare samtalat med rycka ut. Men Marlen var inte öppen 4 cm. Undersökningen visade nu 1,5 cm.
Christian tog rodret
– Då brast det för mig. Jag grät och grät. Och nu tog Christian över. Han hade tills dess stått vid sidan av och gjort det han kunde göra för mig. Nu reste han sig och krävde att en av dessa barnmorskor skulle tillkallas. Han sa att nu kunde vi bara inte stå ut längre.
En halvtimme senere kom en av de tre barnmorskorna som Marlen pratat med och då blev det fart på saker och ting. De tillkallade två överläkare och Marlen blir undersökt igen. Konklusionen är klar: hon måste ha kejsarsnitt ännu en gång. 15-20 minuter senare föddes Jenny. Också hon en frisk och pigg flicka.
– Hon var i fin form och jag var lättad. Samtidigt kände jag mig traumatiserad igen. För mig har kejsarsnitten inte varit någon bra upplevelse. Det är också ett relativt stort ingrepp och det tar längre tid att återhämta sig.
Har släppt upplevelserna i dag
Även om Marlen inte har planer på att föda igen har hon denna gång bearbetat upplevelserna ordentligt. Hon har fått tala med de läkare och barnmorskor som var på plats och hon har gjort återbesök på sjukhuset två gånger.
– Jag älter inte detta mer. Jag tror det beror på att jag varit så inriktad på att bearbeta det färdigt. Jag har också pratat massor med Christian och förlossningarna. Männen står sidan om och är också hjälplösa. De behöver också tala ut.
Marlen tycker det är viktigt att prata öppet om förlossningsrädsla, och viktigt att bearbeta jobbiga upplevelser.
– Allt ska liksom vara så fint med att bli mamma, och det är det ju! Men jag minns också väldigt tydligt hur de kom ut, ler Marlen.
– Har du något råd till andra som är rädda för att föda?
– Först och främst: respektera dina känslor! Ta reda på varför du är rädd. Och inte minst: var inte rädd för att be om hjälp. Och till dem som tänker att kejsarsnitt är en lätt lösning: det är det inte nödvändigtvis.
