Det går nog inte att förbereda sig mentalt fullt ut för föräldrarskapet och det ska man väl inte heller ha som krav på sig själv. Men de eventuella stöd man behöver saknas rejält anser jag. Jag har mötts av mycket okunskap och fördomar, personal inom vården som har betett sig riktigt dumt och oproffsigt och sådant tror jag ingen lite käckt kan bemöta med ett leende och bara ta sig förbi. Det sätter sina spår och gör en stundtals kraftlös.
De två första veckorna fick Sebban ligga kvar på neonatalavdelningen i ett rum bland pyttesmå bebisar som var för tidigt födda. Det var där de hade barnintensiven också förstod jag det som. Han övervakades dygnet runt med en pulsmätare och det var otroligt påfrestade att se pulssiffrorna på skärmen och man fick panik varje gång de gick ner lite extra.
Sebban hade en sond genom näsan som han fick mat genom eftersom min mjölk inte räckte i början och han var för svag för att orka suga ordentligt. Både jag och Johan satt med en liten plastspruta och matade genom slangen, försiktigt och nervösa var vi.
Korta stunder fick jag ha honom hos mig då jag kämpade på med amningen eller fick ”låna” in honom till min avdelning. Avdelningarna låg brevid varandra med en dubbeldörr emellan som verkade vara någon sorts sluss…
