Elizabeth Florez började arbeta som genuspedagog 2006 med kursen Genus i praktiken för verksamma pedagoger. Kursen är ett resultat av det praktiska moment av utbildningen Värdegrund, jämställdhet och genusvetenskap som hon genomförde vid Göteborgs universitet 2003.
Vad har du uträttat hittills?
– Jag fortbildar pedagoger från förskolan, skolan och fritidshemmen. Pedagogerna får möjlighet att utbilda sig på arbetstid. Det är ett sätt för kommunen att synliggöra att frågan är viktig. Kursen består av sex kurstillfällen och sedan handledning. Syftet med kursen är att ge metoder och kunskaper för att arbeta med genusfrågor. Viktiga aspekter av kursen är att med hjälp av praktiska övningar problematisera, samtala och reflektera kring frågor om genus, identitet, makt och de traditionella könsrollerna. Jag hjälper dem att förankra idéerna ute på förskolorna.
Vad tar du upp för ämnen?
– Det handlar om att få insikter. Vi bär alla med oss föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. Tanken med kursen är att deltagarna ska få insikt om sin ryggsäck, ifrågasätta sina egna föreställningar och hur de reproduceras. Det här är en process som pågår hela tiden. När vi sätter foten på arbetsplatsen är vi också privatpersoner som bär med oss värderingar och tankar som påverkar möten med barnen.
Vad är viktigaste att förändra?
– Vårt förhållningssätt till barn. Varför är det så viktigt att veta om det blev en flicka eller pojke när någon fått barn? Behöver vi detta svaret för att veta hur vi ska förhålla oss till individen? Det ligger så djupt inom oss, hur vi agerar och bemöter varandra. Vi säger till tjejerna att de ska vara tuffa, men vi unnar inte pojkarna att vara ömtåliga och omtänksamma på samma sätt. Vilka förväntningar ligger bakom om hur pojkar ska vara? Hur hanterar pojkar dessa förväntningar?
Har pojkarna det jobbigt?
– Jag vill lyfta fram ett exempel från grundskolan där maktrelationer påverkar identitetskonstruktioner hos barnen. En tioårig pojke sa till mig att det är svårt att vara kille, att killar måste vara tuffa annars säger tjejerna att de är mesiga. Det är politiskt korrekt att tjejer ska ha åsikter och vara tuffa men en kille får t.ex inte vara rädd för spindlar. Många män kan tvivla på sin manlighet, det finns föreställningar om allt från hur de ska sitta, till hur de ska agera och visa sina känslor. Jag tror vi ska fundera över hur mycket samhället tillåter killar att vara sig själva. Vad är normen och vem definierar den?
Känner du hopp inför framtiden?
– Ja det är klart. Men detta kommer vi inte kunna förändra på fem eller tio år, våra föreställningar ligger djupt inom oss och tar lång tid att förändra. Förra veckan var jag med mina ettåriga tvillingbarnbarn, en pojke och en flicka och såg de i en situation som fick mig att tänka. Tvillingarnas kusin, en sexmånaders pojke, var på besök och det var flickan som var mest angelägen om att få pussa på och visa omsorg för sin kusin. Medan hennes bror inte visade lika mycket intresse. Jag undrar hur den sociala konstruktionen av kön, både verbal och genom kroppsspråk påverkar barn i en tidig ålder. Det är en process att bli medveten. När föräldrar börjar reflektera och ifrågasätta dessa föreställningar har de redan kommit långt.
Jag är hoppfull och tror att vi tar ett steg framåt varje dag, men vi får inte vila utan vi måste fortsätta kämpa genom att ifrågasätta de normer och de maktrelationer kring kön som vi har runt omkring oss.
Läs mer: Olika världar för pojkar och flickor
