”Fan vad de håller på och kontrollerar en på BVC”. Min väninna hade just blivit mor. Amningen fungerar inte. Telningen hamnar tillväxtmässigt ganska snabbt under sin Kurva, som sköterskan på barnavårdscentralen håller råkoll på. Väninnan upplever att BVC-personalen bedömer hennes barn, och därigenom henne och barnets far.
Jag kan dock inte ljuga för väninnan: Jag älskar BVC. Jag älskar Kurvan. Jag älskar den institutionaliserade samlade kunskapen. Jag älskar svenska – unika – BVC som ”samhällsarena för påverkan av folkhälsan” för att citera barnmorskan Marie Köhler.
Under ett föredrag med rubriken ”Skamvråns återkomst?” talar hon och barnläkargurun Lars H Gustafsson om dagens pendelrörelse mot auktoritär barnuppfostran. Salen i Malmö Högskola är verkligen fylld till bristningsgränsen, jag tror inte mina ögon.
Lars H Gustafsson pratar om paradigmskiften. ”Vi hade ett paradigmskifte när kvinnor bestämde sig för att inte lyda män bara för att de är män. Nu har barnen bestämt sig à la Pippi Långstrump, att inte lyda vuxna bara för att de är vuxna” säger han.
Far out, tänker jag upplivad och lite lätt provocerad. De små knattarna har för f-n inte bestämt sig för någonting annat än att vägra vinteroverallen varannan dag. Men något i mig vill veta mer. Något i mig vill ha nya verktyg och desperat flytta bortom hemmets tröttande gränsstrider och trotsålderns akuta tyngder.
Om barnen nu har bestämt sig för att sluta toklyda – vad gör vi föräldrar? Lars H Gustafsson ser tre strategier bland de föräldrar han möter i sitt arbete:
•De vuxna blir upptagna av att ”sätta gränser”.
•De vuxna vill manipulera barnen till det beteende som de tror är det rätta, genom belöningar. (Gustafsson nämner ett exempel från en skola i Ängelholm där eleverna skulle välja klassens jobbigaste elev som sedan skulle presenteras på ett föräldramöte.)
•De vuxna, som saknar ork och tid på grund av det så kallade livspusslet, blir uppgivna.
Gustafsson, som bland annat arbetat med FN:s barnkonvention, förespråkar inte så kallad fri uppfostran. Han förespråkar något betydligt svårare, och därför faller jag som en fura där jag sitter i den gigantiska publiken. Han efterfrågar att vi tar oss tid att se uppfostran som ett relationsbygge, av största vikt för demokratin. I en tid av infotainment, dumma massbudskap, bling bling på bästa sändningstid, helt enkelt något slags förfall som vi är många som känner av, så pratar karln på allvar om barnuppfostran som något som ”fördjupar demokratin”.
Gränssättande är bra, säger han, men det får aldrig handla om att ”återta makt”. Barn och vuxna befinner sig självklart i en assymetrisk relation, säger han, och det är en relation som vi vuxna måste handskas med utan att kränka eller förtrycka den svagare.
Gustafsson och Köhler är båda kritiska mot de uppfostringskurser som mängder av svenska kommuner erbjuder. Kurserna rekommenderar bland annat – à la tv:s Nannyprogram – en time-out, peppar på tungan och stunder av ignorering. Barn är, sammanfattningsvis, problem som går att åtgärda med ”quick fixes”. När problemet är åtgärdat så flyter vardagen – så som föräldrarna vill att den ska flyta. Motmedlet heter tid, enligt de både experterna. Inget annat, egentligen. Tid att lyssna på sina barn. Lyssna, inte korrigera.
Att den tyska journalisten Jutta Ditfurths välskrivna, nyligen utkomna bok om tyska tvåbarnsmamman och RAF-medlemmen Ulrike Meinhof (Albert Bonniers förlag), låg på mitt nattduksbord samtidigt som jag besökte det där föredraget var ett spännande sammanträffande. Ditfurth skriver om Meinhofs kritik av den auktoritära syn på barnuppfostran som hon finner hos maken. Meinhof återvänder också som nybliven mor, och journalist, gång på gång till att nazismens repressiva uppfostringsideologi lever kvar och rimmar hemskt illa – ja inte alls – med alla slags tankar på ett modernt demokratiskt samhälle.
När min dotter flyger upp på byrån och ställer sig med höjda armar och förklarar att hon är världens starkaste tjej jublar varje cell i mig. Lars H Gustafsson återkommer flera gånger under föredraget till att Astrid Lindgrens insats för att höja självkänslan hos barn runt om i världen inte kan överskattas. Det känns nästan saggigt, men hon kan inte kringgås. Alltid denna Astrid. Och, hennes böcker finns givetvis i väntrummet på närmaste BVC.
/Maja Ljung
Maja Ljung bor i Stångby med sin man, deras två barn och hund. Hon jobbar som journalist på Tidningen i Skolan men frilansar också åt kultursidor. På fritiden gillar hon att läsa böcker.
