Bland de första tankarna jag hade under vår vecka på Ågrenska var att detta borde jag fått vara med om för en 4-5 år sedan för att då kanske jag hade besparat mig en hel del av allt det som varit jobbigt under dessa år.
I detta fallet tänker jag nog faktiskt mest på mig själv, på hur jag mått psykiskt och hur illa det tagit på mig fysiskt. Det är en viktig del som man inte får glömma. Hur så mycket stress, oro och ångest kan påverka våra kroppar och knoppar.
Är man som jag så biter man allra mest ihop och bara fortsätter. Jag känner absolut inte min gräns i tid och tänker nog bara att det måste jag klara, hur ska jag annars göra?
Jag tänker på hur mycket jag fått kämpa, hur många gånger jag stångats och hur mycket konflikter som uppstått, hur dåligt jag mått av dem, hur illa ett dåligt bemötande tar och hur illa jag mår när jag inte själv orkar bemöta på ett bra sätt för att jag är så trött och ledsen att det helt enkelt inte finns ork ens för ett leende, eller ett uns tålamod mot all den okunskap som finns bland människor man hade hoppats just hade kunskap och medkännande.
Jag tänker på hur mycket jag fått kämpa, hur många gånger jag stångats och hur mycket konflikter som uppstått, hur dåligt jag mått av dem, hur illa ett dåligt bemötande tar och hur illa jag mår när jag inte själv orkar bemöta på ett bra sätt för att jag är så trött och ledsen att det helt enkelt inte finns ork ens för ett leende, eller ett uns tålamod mot all den okunskap som finns bland människor man hade hoppats just hade kunskap och medkännande.
För mig är detta viktiga saker att lyfta fram, för att förklara mig för hur jag mått och känt mig. Jag vet ju inte varför jag själv är såhär, men jag har mina aningar och fanken va svårt det är att bara släppa all oro och dåligt samvete!
Nu vill jag försöka släppa och lätta på ryggsäcken, kanske till och med förlåta ett och annat fast det sitter hårt inne hos mig. Jag vill låta vissa saker vara och bara lämna det, inte låta det få ta mer kraft nu och istället se framåt.
