”Det som fått in mig på detta tankespår denna gång är musik och kanske framförallt musiksmak. Innan familjekarusellen drog igång så var jag en ganska så aktiv musikkonsument. Jag köpte skivor, läste recensioner, köpte stereoutrustning…ja musiken omgav mig stora delar av dygnet. Sedan efter ett, och kanske särskilt efter två barn, så blev det av någon outgrundlig anledning viktigt med tystnad och lugn.
Men pga. ett tv-byte i julhelgen så ledde det ena till det andra och vips hade vi två anläggningar som kunde spela musik i samma rum…
Jag har ju nu betat av stora delar av skivsamlingen på ganska hög volym och till min glädje kan jag konstatera att ganska riffig och förhållandevis hård rock tilltalar G och O. (helt klart arv…inga miljöaspekter här inte…) Visst, en och annan slagdänga gillas också, men särskild barnanpassad musik (läs Bamses dunderhits) är inte så poppis.
Så favvosysslan för killarna är nu att klä av sig alla kläder (förutom kalsong och blöja) och sedan medan musiken dundrar, springa fram och tillbaka mellan hall och vardagsrum. Och vilka är låtarna som gillas då? Jo, dels den gamla schlagergodingen cara cara mia med Måns Zelmerlöw (det är inte jag som köpt den skivan….) men högst på den musikaliska stjärnhimlen lyser Hammerfalls hearts on fire. Det är otroligt komisk att se dessa små halvnakna killar stå och lira luftgitarr och sjunga ”harrrss och fajje, harrss och fajje bööörni, böööörni wiitt diisajje”…
Läs fortsättningen på bloggen här
