– Sent ska vissa vakna och då får man ta dem i flock, skrattar Maria och berättar att hon inte varit medveten om sin egen oro förrän hon kände lättnaden under ultraljudet att allt verkade bra.
För det är en lång process och många år som Maria kämpat med att bli gravid. Hon har tolv barn men har bara fött ett av dem själv.
– Jag har två adoptivbarn och har haft nio fosterbarn genom åren. Maja kom från en frys i Göteborg och när jag nu blir 46 kan jag alltså titulera mig 14-barnsmor!
Maria gifte sig som 23-åring och hade redan då försökt bli gravid i några år. Efter fem års försök kontrollerades Marias äggledare som visade sig vara tilltäppta.
– De ville erbjuda kuratorhjälp men jag mådde inte dåligt. Just då kändes det inte viktigt med biologiska barn, kanske för att jag själv är adopterad. Jag och min dåvarande man hämtade Marcus i Colombia 1992.
Strax därefter stod en 14-åring på förstukvisten. Under åren har totalt nio fosterbarn bott med Maria. Alla barnen har stannat i minst ett till två år vilket räknas som långtidsplaceringar.
– Jag började själv mitt liv som barnhemsbarn, blev sen fosterbarn innan jag adopterades som nioåring. Jag ville ge tillbaka och ta emot andra som behöver hjälp.
Men tanken på biologiska barn dök upp igen och samma år som Marcus kommit till Sverige gjordes det första IVF-försöket i Linköping. Utan resultat. Sedan har det kommit att bli många försök genom åren på flera orter.
– Vi har provat alla varianter utom surrogatmamma. Egna ägg, andras ägg, in vitro-befruktning (utanför kroppen) och inplacering av ägg som sedan befruktats på vanlig väg. Vi är uppe i en kvarts miljon för att göra barn. Men det är det värt.
Familjen utökades med Gabriel från Etiopien 1998. År 2004 skilde sig Maria från sin dåvarande man. Marcus bor numera hos sin pappa och har inte så stor kontakt med övriga familjen. Maria har sedan dess fortsatt graviditetsförsöken med sin nuvarande man Mikael.
– I Linköping hade man tre försök på sig innan man är 39 år. I Örebro är det 42 år som gäller. Kostnaden varierar mellan landstingen och jag har haft långa diskussioner med ekonomichefen här i Östergötland om orättvisan i detta. Dessutom förstår jag inte riktigt det där med åldersgränsen. Jag menar, ålder på pappret är ju en sak men biologisk ålder en annan och det är väl den de ska komma fram till genom utredningen? Jag var för gammal för tre försök tyckte de här. Så efter två försök lade vi ner.
Något år senare fick Maria en feladresserad tidning hemskickad och när hon bläddrade i den fastnade ögonen på en annons som sökte frivilliga till en studie på Karlanderska sjukhuset i Göteborg för ofrivilligt barnlösa över 40.
– Vi gick med och fick tre ägg befruktade men eftersom de inte var helt felfria fick vi inte vara med i studien. Däremot planterade de in äggen och vi blev gravida. I vecka sex visade ett ultraljud att ett ägg försvunnit och att det andra fostret dött. Det tredje ägget var framodlat till blastocyst och låg nerfryst. Vi orkade inte hoppas mer och hade tappat all lust. Efter en tid ringde de från sjukhuset i Göteborg och undrade om de kunde kasta det sista ägget.
– Vi klarade inte det. Vi fick åka till Göteborg igen och stoppa in det. Det ägget blev Maja, nu tre år!
Man skulle kunna tro att historien slutar här. Men längtan efter ett syskon till Maja växte fram. Nu var tiden dock ute för försök i Sverige så via kontakter i en förening fick paret nys om en fertilitetsklinik i Riga.
– Vi tror att vi är världsbäst på vård här i Sverige men teamet i Riga var ytterst professionellt och ligger i framkant på området. Vi såg flera skandinaviska namn i gästboken och läkaren i Linköping kände till kliniken. Det är ingen kö, vi fick jättefint bemötande och det gjordes fler medicinska kontroller än i Sverige. Priset är också avsevärt lägre; 13 000 kronor. Vi gjorde två försök, blev gravida men fick senare missfall. Vi bytte klinik och försökte igen.
Nuvarande graviditet är en embryoadoption. Det innebär att varken ägg eller spermier kommer från Maria och Mikael. Man får information om donatorerna, i detta fall är det ett gift, lettiskt par som skänkt befruktade ägg efter att de själva fått de barn de ville ha. Embryot placerades och växer nu i Marias kropp. Metoden är inte tillåten i Sverige.
– Vi valde detta för att mina ägg är gamla nu och det innebär större risker. Under graviditeten är jag inskriven som vanlig patient på landstinget i Östergötland och får hjälp som alla andra. Men jag får inte längre hjälp att bli gravid här, det är lite konstigt säger Maria.
Maria försöker nu att ta det lugnt, hon har dragit på sig graviditetsdiabetes och har precis blivit halvtidssjukskriven. Hur har hon orkat under alla dessa år?
– Bitvis gör man inte det. Ibland har man noll energi kvar. Men jag tänkte att om jag inte gör mitt yttersta nu så kommer jag ångra mig sen. Jag vill inte sitta och vara bitter när det är försent. Samtidigt: det är inte alla som orkar för det är en känslomässig berg-och-dalbana. Det handlar ju både om ork, ålder, pengar. Och periodvis är man så arg! Jag ville dela med mig av min historia för att gjuta hopp i alla därute som försöker. För när det väl händer är det värt allt! Riga var vårt sista försök och nu lyckades det.
Om allt går väl föds barnen kring tiden för farfars födelsedag, 17 augusti. Maja, tre år ser fram emot att bli storasyster. Och har redan namnen klara för sig
– De ska heta Nils och Pils. Eller Lila och Rosa, skrattar Maria.
Fotnot: Bilden är från förra graviditeten och pappa Mikael har odlat ”slutspelsskägg” till oigenkännlighet, kommenterar Maria och gissar att ansiktsbehåringen blir ännu längre denna gång.
Läs mer: IVF – steg för steg
