Vad är grejen med att tiga och lida? Anses det fortfarande vackert att ha ont, att härda ut, vara stoisk? Varför hyllas det ”naturliga” på just området föda barn?
Läs också: ”Jag är glad att jag födde naturligt”
Slaget vid Hastings, Koreakrigen, Romarriket. Människans historia skildras genom männens krig och maktens regentlängder. Medan de stora händelserna i det enskilda livet alltid levererats av kvinnor. I tysthet bakom hemmets lyckta dörrar. Jag glömmer aldrig scenen ur ”Raskens” när den höggravida Ida tar sig upp för vindstrappan för att hämta finporslinet när Karl-Oskar får oväntat besök. Plötsligt går vattnet och värkarbetet sätter igång. Ida viker sig i smärtor och ramlar ihop i en hög. Men knystar hon, skriker hon? Nej… det går verkligen inte för sig att ta plats på det sättet. Att ”larma och göra sig till”. Givetvis är Karl-Oskars besök av en borstförsäljare viktigare än att hon håller på att sätta liv till världen. Ida tar en tygbit och stoppar i munnen för att dämpa de oundvikliga smärtljud som kommer av sig själv från hennes kropp.
Sedan dess har utvecklingen gått framåt. Vi knaprar mediciner som aldrig förr, och det finns botemedel för det mesta. Inte underligt att en av de mest lukrativa branscher som finns är läkemedelsindustrin. Men får kvinnor ta plats? Får vi skrika, vara fula och besvärliga, kräva vår rätt till hjälp? Eller är vår arvedel fortfarande att anpassa oss, inte ställa till besvär, verka (värka) men inte synas. Så rädda för att uppfattas som ”jobbiga”?
Fick inte luft
Vattnet gick och värkarna var täta. Jag upplevde det som att jag inte ens hann få luft och barnmorskan hade fullt sjå att undersöka hur öppen jag var. Men epiduralen fick man förhandla om.
– Ska du inte bada först? Så att vi tar det i rätt ordning så att säga, sa barnmorskan med ett mjukt leende.
I efterhand förstod jag att det inte fanns någon epidural att tillgå. Eller narkosläkare på plats, rättare sagt. För sådana finns såklart inte permanent på en förlossningsavdelning. De kallas dit efter behov och då hamnar man i kö och prioriteras bland andra som behöver anestesi. Ingen bilolycka idag? Vilken tur – då kan ju en födande kvinna kanske få hjälp med epidural.
När jag väl fick hjälp, fyra timmar senare, visade det sig vara endast tjugo minuter kvar till krystvärkarna satte igång. ”I efterhand kan man ju se att det knappt var lönt” sa en barnmorska efteråt. Men för mig var epiduralen det som gjorde att jag kunde andas. Och genom andningen kan man lugna ner sig själv, slappna av och samla kraft. Krafter som jag sen behövde för att pressa ut soffgruppen. Ja, det känns ju så…
Jamen visst, det är naturligt att dö
Som god mor ska man ju lägga till att ja, självklart var hon värd helvetet som stavas f-ö-r-l-os-s-n-i-n-g. Men är det samma sak som att vi inte ska få någon hjälp innan? Och jag tycker det kändes förklenande när en barmorska torkade mina tårar dagen efter med just kommentaren: ”men det blev ju i alla fall ett bra resultat”.
Andra omhuldade klyschor som ska argumentera för ”den naturliga förlossningen” är: ”kvinnor har i alla tider fött barn” och ”kvinnor är skapta för att föda barn”. Ja, precis. Den vanligaste dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder i världen är hiv och aids. Tätt följt av död i samband med graviditet och förlossning. Båda handlar om brist på jämställdhet. Det första på grund av att 70 procent av kvinnor i världen någon gång blir tvingade till sex och därigenom smittade, det andra för att ”womens´ little issues”, som barnafödande, inte ses som något värt att satsa resurser på.
Så var det även i vårt land en gång i tiden. Så varför har vi inte kommit längre än att en välutbildad, medelklasskvinna skrävlar om sitt ”naturliga” barnafödande på ett mingelparty år 2011?
Jag tror fler kvinnor skulle uppskatta en ”onaturlig” födsel framför att dö tillsammans med sitt ofödda barn. Liksom.
Läs också: ”Jag är glad att jag födde naturligt” och
Alexandra Pascalidou: ”Två förlossningar i en – jag har nog aldrig känt mig så blåst på konfekten”
