Chauffören hävdar envist att ventilationen faktiskt är påslagen – något som samtliga passagerare efter idogt vridande på fläktarna ovanför deras huvuden bestämt kan intyga att den inte alls är. Inte så mycket som strimma luft går det att krama ut.
Vi sitter långt bak i bussen och ser ett hav av händer som förgäves kämpar för att skruva fram lite svalka. Rent visuellt påminner det om en skolklass i lågstadiet som ivrigt viftar för att få svara på någon av klassföreståndaren ställd fråga. En enkel fråga, en fråga som alla kan. Men i själva verket är det en kamp på liv och död.
Mannen som nyss var nere hos chauffören svalkar sig nu med en isklabbe, som han då och då också gnider mot sin lilla hund. En långhårig stackars tax som det är omöjligt att avgöra om den fortfarande lever.
Korvas sitter med tomatröda kinder och stånkar om att fläktarna MÅSTE fungera. Lyckligtvis har jag med mig en vattenflaska och känner mig som en superförälder som fyllde på den innan vi åkte, trots att det var molnigt och svalt vid tillfället. ”För säkerhets skull”, tänkte jag, och det prisar jag nu högre makter för att jag gjorde. Korvas rycker tag i flaskan och skruvar av korken, dricker och skruvar tillbaka den, och jag inser att jag inte riktigt har registrerat tidigare hur flink hon har blivit i fingrarna.
Själv tar jag tar bara små munnar av vattnet och tänker att det är viktigare att spara det mesta åt Korvas. Hon har ju hela livet framför sig – om någon av oss ska vandra hädan nu så måste det vara jag.
När bussen äntligen rullar in vid tekniska högskolan samlar jag mina sista krafter och bär ut mitt närmast medvetslösa barn och känner hur underbara svalkande vindar förvandlar oss till människor igen.
Då ser jag att Korvas har dubbla lager tröjor.
Läs: Daniels krönikor
