Det var jag som skulle börja räkna medan min dotter gömde sig, och eftersom jag inte tjuvtittade när jag räknade, som det anstår en god letare, såg jag inte vart hon tog vägen. Även om jag naturligtvis misstänkte att hon skulle sätta sig under den buske som hon, redan innan jag började räkna, hade pekat ut som sitt gömställe. Där satt hon mycket riktigt, så jag vände ryggen till och låtsades leta på ett annat ställe samtidigt som jag undrade högt ”men var kan hon vaaara?”.
Läs: Daniels krönikor
”Hääär!”, skrek hon till svar. ”Nu får jag räkna.” Och så räknade hon så fort att jag med nöd och näppe hann gömma mig bakom ett träd.
”Kom fram pappa, det är så svårt att hitta dig!”, ropade hon surt utan att ha lämnat räkneplatsen.
”Ja, för att jag gömmer mig”, svarade jag. ”Du måste ju leta efter mig, det är det som är kurragömma.”
”Men du ska inte gömma dig där, du ska gömma dig där!”, sa hon och pekade på en plats framför en bänk som var övertäckt med en presenning.
”Men om du bestämmer var jag ska gömma mig behöver du ju inte leta. Då är det inte kurragömma. Jag måste hitta mitt eget gömställe.”
När jag för fjärde gången i rad hittade min dotter under samma buske, bad jag till högre makter om att denna mentala tortyr snart skulle upphöra, och jag förklarade för henne ytterligare en gång att hon inte kunde gömma sig på samma ställe hela tiden.
”Men jag får gömma mig som jag vill!”, svarade det envisa barnet.
”Ja, det får du, men då vet jag ju var du är och behöver inte leta och då är det inte kurragömma”, svarade jag och tänkte att nu händer det. Nu faller jag ihop och dör av tristess. Men då hände någonting annat istället, någonting som lät som himmelsk musik i mina öron.
”Nu vill jag leka en annan lek.”
När min dotter hade spöat mig två gånger i rad i memory, var jag på bättre humör. Och jag kunde inte sluta fascineras av hur samma hjärna kunde vara så ruskigt bra på memory och samtidigt komplett oförmögen att förstå upplägget i kurragömma.
