Läs också: Låt utflykten bli målet
Hon har nyss varit på dagis och nu har jag lovat henne att vi ska titta på lyftkranen på Dalagatan.
För att se kranen bättre ställer vi oss på trappavsatsen uppe vid ingången till Matteus kyrka, och jag hjälper Korvas att klättra upp på ett litet stålfundament, så att hennes sikt inte ska skymmas av räcket. Vi pratar om att kranen är ännu högre än kyrkan, för att den inte ska slå i tornet när den svänger runt med sin gigantiska arm, och jag berättar att de bygger en ny station och spränger tunnlar under jorden där det ska gå tåg.
När vi har sett oss mätta föreslår Korvas att vi ska gå och köpa en frukt i den lilla närbutiken, vilket inte bara betyder att hon är sugen på frukt utan också att hon vill att vi ska slå oss ner en stund i butikens caféhörna. Dessa fruktsammankomster har blivit något av en tradition den senaste tiden, och trots att närhandelns fruktavdelning påminner mer om en kompost, har vi fina stunder här.
 |
Under ett moln av bananflugor hittar vi en sorglig samling frukter. Några halvruttna päron, ett par ensamma bananer utan några skönjbara bevis på att någonsin ha varit gula, och några apelsiner som har sitt tjocka skal att tacka för att de befinner sig i ett tidigare skede av förmultningsprocessen. Apelsiner får det bli.
Vi sitter mittemot varandra och Korvas räknar klyftorna som jag radar upp framför henne, och måste börja om varje gång en ny klyfta adderas. I övrigt pratar vi inte, utan iakttar omgivningen under tystnad, sånär som på någon kommentar ibland, följt av en min eller en nickning.
Annars är det bara våra andetag som hörs, tillsammans med knarrandet från kyldiskarna och butiksbiträdets svaga prasslande med sin tidning. Jag ser hur min dotters bröstkorg hävs när hennes lungor fylls med luft, och jag följer apelsinsaftens färd nerför hennes händer och haka, och först när det har börjat droppa ner på vaxduken torkar jag av henne. Allt är perfekt nu, precis här vill jag vara.
Mitt i den koncentrerade långsamheten.
Läs mer: Jakten på likheter
