Trots att jag hämtade henne redan klockan tre på dagis var det här det första tillfället på hela dagen jag hade att sätta mig ner med henne för lite kvalitetstid. I tjugo minuter – så utomordentligt futtigt.
Daniels krönikor
Först hade vi varit och handlat och burit hem de tunga kassarna och sedan packat upp allt, röjt undan lite vid diskbänken och satt igång med att skala räkor. När det var klart kunde vi börja med själva matlagningen, följt av dukning, middagsätning och undanplockning av matbordet. När vi hade tagit fram origamiböcker, papper och pennor fanns det helt enkelt inte mer tid kvar.
Blir det inte bättre än såhär, tänkte jag. Tjugo minuter. En liten paus i livets vardagssysslor.
Så tänkte jag på hur jag hade burit henne på axlarna på väg till affären, när hon inte orkade gå längre, medan vi samtalade om hur dagen på dagis hade varit. Och jag mindes hur vi hade diskuterat, för jag vet inte vilken gång i ordningen, hur det fungerade med kundvagnarna, att man måste låsa upp dem med ett mynt som man sedan får tillbaka vid returnerandet av vagnen. Vi tog det lugnt i affären – rullade långsamt längs hyllorna och valde omsorgsfullt ut dagens frukt åt Korvas. En obligatorisk rutin, varje gång vi handlar.
Räkorna skalade vi tillsammans. Korvas hjälpte till med att plocka av huvudena, så fick jag ta resten. Hon envisades med att säga att hon tog bort ansiktena, vilket jag tyckte lät lite otäckt och för personligt på något sätt. Att plocka huvudet av en räka finner jag inte mer sentimentalt än att skala en morot, men när räkorna får ansikten träder de fram ur den anonyma massan, som individer.
När allt kom omkring hade vi haft rätt mycket tid tillsammans, min dotter och jag, och jag fick påminna mig själv ytterligare en gång, om någonting jag redan visste. Att om man isolerar kvalitetstid från vardagssysslor, har man snart rationaliserat bort större delen av livet.
Läs mer: Barn och döden
