Ty hur snabbt hon än förmådde springa skulle det vara långsammare än en tur med cykel, och jag hade en tid att passa. Något som jag försökte förmedla på ett sätt som inte skulle stressa henne.
Läs: Daniels krönikor
Jag ansåg mina krav vara fullt rimliga. Med ”rappa på” menade jag inte att hon skulle hetsäta utan förtära sin frukost som vilken anständig människa som helst. Utan avbrott för att krypa under bordet och leka titta i kikare med gamla toapappersrullar. Utan långa stunder av maniskt pladdrande medan yoghurten långsamt härsknar och osten på knäckebrödsmackan går från gul till orange, hårdnar, buktar sig uppåt i ändarna och bildar små svettpärlor på ytan.
Till min stora förvåning accepterade hon villkoren och fokuserade helt på maten. Även påklädningen gick som på räls, fram till påtagningen av skorna, som hon ville tömma på grus först. En process som sköttes med sådan omsorg att jag hann få hjärtklappning av frustration över den plågsamma långsamheten. Samtidigt var det ju fullt logiskt att någon med sådan lidelse för att springa inte ville göra det med vassa stenar under fötterna, varför fördröjningen knappast kunde anses vara grund nog för att inte tillmötesgå hennes önskan.
Och som hon sprang. Hela vägen sprang hon. Hon sprang så att håret och skjortan fladdrade i vinden. Hon sprang så att byxorna – de som brukade sitta perfekt, men som när hon slutade med blöja plötsligt blev för stora – hasade ner över rumpan. Hon sprang så att de nedfallna sensommarlöven virvlade runt fötterna.
Framme vid grinden pustade hon ut och sa: ”jag är stor tjej som springer till dagis”. Något som var sant på fler sätt än hon anade. Det som verkligen styrkte riktigheten i hennes påstående var att hon denna morgon, på ett vidare plan, hade begripit kopplingen mellan handling och konsekvens.
Den ljuvliga språngmarschen var ingenting mindre än frukten av en civiliserad kommunikation.
Läs: Pottränad baby
