Möt Daniel, Babyvärldens nya krönikör
Korvas sitter på sin vanliga plats och äter äppelbitar och har precis fått en ny flytväst. Midjeremmen är fortfarande veckad efter att ha legat hopvikt i förpackningen. Jag minns första gången vi satte på henne en flytväst. Då skulle vi också ut till landet och hon var bara någon månad gammal. Vi testade den kvällen innan och hon såg ut som en blomma när vi lade ner henne på golvet, omsluten av den enorma västen med viktklassen 0-15 kilo.
På den tiden kunde hon knappt göra någonting, utom att lyfta nacken och rulla från en sida till en annan. Hon brukade ligga i timmar och sova på min mage, och det var den mest intensiva känslan av närhet jag någonsin har upplevt. Jag älskade det. Nu väger hon femton kilo och sitter rak i ryggen och konverserar med oss – berättar att hon gillar äpplen och båtar, och jag får bara inte ihop det.
Någonting dör i mig när jag tänker på att hon aldrig kommer att bli så liten igen. Den nya västen går upp till 30 kilo och den gamla, som var så vidunderligt stor, har förvandlats till en miniatyr – närmast en skämtartikel.
Längre fram i båten ligger den flytväst som Molly precis har växt ur, som går upp till 50 kilo, vilket är nästa storlek för Korvas. 50 kilo! Hur kan det vara möjligt!? En storlek som är tillverkad för människor som ber en dra åt helvete när de inte får som de vill. Och storleken efter det är gjord för människor som flyttar hemifrån.
Plötsligt får jag en så stark känsla av att bara krama Korvas så hårt att hon inte växer mer. För det kommer som en chock för mig, starkare ju mer jag tänker på det, att min dotter bara är två flytvästar från oberoende.
Och hon har inte ens slutat med blöja.
Läs också: Fan, jag skjuter inte med lösplugg!
