Vid dessa tillfällen stannar jag ofta upp och begrundar vilka fler likheter det finns, och chockeras inte sällan av det jag kommer fram till. Det enklaste sättet att skaffa sig en mening i sitt eget liv, är att göra sig oumbärlig i någon annans, och då fyller både barn och hundar samma funktion.
Både hundar och barn tillfredsställer behovet av sällskap och närhet och gör att man känner sig behövd. I deras värld blir man närmast en gud, en förutsättning för deras överlevnad och ett slags facit för hur allting ska vara.
Har man ett barn upphör dock den gudomliga statusen förr eller senare, det är ju liksom hela poängen. Så fort barnet har anlänt handlar allt om att fostra det till en oberoende, självgående varelse. En strävan som går ut på att göra sig själv överflödig. Ganska ologiskt egentligen, att skaffa sig ett jobb som går ut på att arbeta bort sitt eget jobb. Barnet blir liksom bara en paus i överflödigheten kan man säga.
Läs också: Gyllene memoarer!
 |
Så är det ju inte alls med en hund, eller något annat husdjur för den delen, där förhållandet bygger på ett fortsatt beroende livet ut. Rollerna står sig och hunden kommer aldrig att tröttna på en och tycka att man är ful och töntig.
Det är en fundamental skillnad mellan hundar och barn skulle jag säga. En skillnad som betyder att om man pratar om anskaffandet av antingen det ena eller det andra, i rent logiska termer, så talar det mesta i hundens favör.
Nu är inte livet särskilt logiskt, och det finns ju självfallet andra aspekter att väga in. Men när det kommer till smulor på golvet är det i alla fall hugget som stugget.
Det kan vara värt att tänka på.
