Mina funderingar kretsade helt kring vad jag skulle göra efter hon hade somnat. Hur jag bäst skulle förvalta den där luckan i livet då jag själv bestämmer över vad som ska hända.
Efter en hel sommar av intensivt umgänge med min dotter – långa perioder bara hon och jag – kände jag mig understimulerad. Det kan vara synnerligen trist att vara ensam långa perioder med en treåring. Om man inte är tre år själv vill säga. En 37-åring som aldrig tröttnar på en treårings aktiviteter är antingen någon sorts geni eller en smula rubbad i huvudet. Jag vill tro att jag varken är det ena eller det andra.
Ändå blev jag nedstämd av mina funderingar. Inte för att det är fel att tycka att det ska bli skönt att få tid för sig själv, utan för att sen måste komma sen. Jag vill inte att det ska vara två timmar kvar av dagen med Korvas som jag redan har hoppat över i tanken. Liksom spolat förbi ett stycke av våra liv.
Hon lade sig tillrätta i soffan och sa att vi kunde titta tillsammans om jag ville. Ett erbjudande som inte är så vanligt i dessa dagar, varför jag fann det klokt att inte låta chansen slippa undan. Så jag kröp jag ner under en filt bredvid henne – en stor kropp bakom en liten – och snusade i hennes huvud innan jag somnade.
”Pappa”, hörde jag att hon viskade. Hon hade vänt sig om med ryggen mot filmen och höll mitt huvud mellan sina händer och viskade ”pappa”, på det där sättet som gör ögonen blanka och förvandlar kött och ben till varm gelé. Inte för att väcka mig eller för att påkalla min uppmärksamhet, utan som ett ömt konstaterande bara – att jag är hennes pappa.
En våg av skuld sköljde över mig, för alla de gånger jag saknar förmågan att uppskatta det jag har.
Samtidigt började Korvas leka doktor och baddade mig på tandköttet med en bit toalettpapper.
Läs: Daniels krönikor
