Eller när den äldste stannar hemma från skolan för att han inte kommer upp på morgonen utan att bli till tjatad på? Och då ingen heller tjatade på honom så gick han inte heller och la sig i rimligt tid kvällen innan.
SVAR. Du lyfter fram två vitt skilda typer av ansvar som kräver olika svar från min sida. Eftersom diskmaskinen inte blir tömd så reagerar du först med att säga: ”Jag räknar med att du kommer ihåg att du ska tömma diskmaskinen och jag vill gärna veta när du har tänkt att göra det?” Om svaret då är; ”Det vet jag inte.” så svarar du ”Det fungerar dåligt för mig. Jag vill veta när — och det måste ske inom ……. timmar”.
Det här är ett socialt ansvar — ett ansvar som gemenskapen är beroende av att det tas. Skulle det vara så att diskmaskinen inte blir tömd, så måste ni utrusta er med tålamod och vänta — även om familjen får slut på tallrikar och glas. Det lönar sig inte att insistera. Vänta — även om det inte är lätt och att det känns oansvarigt. Det är förbjudet för de vuxna att göra det själva ”av hänsyn till familjen”.
När det gäller den äldstes behov av att bli väckt på morgonen, så är det hög tid att den unge mannen lär sig att ta ansvar för sig själv. Detta gäller även de konsekvenser som det innebär i förhållande till hans skola.
FRÅGA: Vad gör man när en av pojkarna använder 20 minuter i duschen i stället för de uträknade 10 minuterna som gäller för att det ska finnas varmvatten kvar till de andra i familjen som ska duscha samma dag.
SVAR: Stäng av varmvattnet!
FRÅGA: Hur reagerar man de gånger som man blir ignorerad när man försöker att få barnen att ta ansvar själva.?
SVAR: Man «försöker» inte att få barn till att ta ansvar. Man överlåter ansvar till en annan part utan att vänta på att den ska förklara sig villig till det. Så är det också mellan vuxna när det råder konflikt omkring den enskildes ansvar.
FRÅGA: Vi är på det klara med att det inte existerar något facit och att många barn och föräldrar är olika. Men några råd från dig vore gott att få
SVAR: Det stämmer att det inte existerar facit, men det finns viktiga principer:
— Föräldrarna måste börja med att ta det fulla ansvaret för den kultur som de själva har infört i familjen. Inte bara inom sig själva, utan högt och tydligt så att barnen kan höra det. Om inte, så kan de inte förvänta sig att barnen visar en nytt slags ansvar. Det är inte tillåtet att ge barnen skulden för status quo.
— Barn utvecklas och trivs bäst när de får möjlighet till att gradvis ta ansvar för sig själva. Det innebär bland annat att alla 12-åringar som inte är direkt funktionshindrade, kan göra inköp, laga mat och sköta sina egna kläder, och vara ansvarig för sin skola och sin egen transport. Föräldrarna får gärna hjälpa till, men ansvaret är barnets.
— Barns bidrag till gemenskapen är lustbetonat fram till femårs åldern och övergår gradvis till att bli mer en nödvändig dygd. Barnens uppgifter skall vara nödvändiga för att gemenskapen ska fungera.
— Ansvaret för gemenskapen börjar paradoxalt med att de vuxna tar ansvar för sig själva – sina misstag, gränser, värderingar och känslor. Människor som inte tar ansvar för sig själva, belastar varje gemenskap – oavsett om de är barn eller vuxna.
— När barn och unga inte bidrar till sin gemenskaps bästa så mister de sin självaktning och får svårigheter med att utveckla en sund självkänsla. Istället utvecklar de ett osunt ”ego”. Allt blir naturligtvis lättare om denna livsstil är en del av familjens kultur från början. Men föräldrarna kan vid vilken tidpunkt som helst förändra en ogynnsam kultur. De ska inte förvänta sig applåder från barnen i den första omgången. Men de vill nog komma. Som senast när barnen själva blir föräldrar.
När barn inte bidrar, så mister de sin självaktning.