De allra flesta små barn ”ljuger” i perioder fram till skolåldern, men egentligen ljuger de sällan. De har en livlig fantasi och den är på många sätt lika verklig eller ”sann” för dem, som det vi kallar för den verkliga världen. De skiljer inte mellan fantasi och verklighet. Föräldrar kan hjälpa dem att öva upp denna skillnad genom att fråga, ”Det var en spännande historia! Är det något som du har föreställt inne i ditt huvud eller har det verkligen hänt?” När barnet då säger om sin fantasi att den verkligen har hänt, så kan man säga, ”Aha, men det låter nu mest som om det var inne i ditt huvud” – och inte säga mer.
Skillnaden mera tydlig för barn i skolåldern
Ungefär i skolåldern så blir skillnaden mera tydlig för barn, men en del av dem fortsätter i alla fall med att föredra fantasi verklighet framför den reella verkligheten. Detta skylls ofta på en eller två saker: Antingen så känner de inte till verkligheten, eftersom de vuxna har förtigit eller förskönat den. Det kan handla om fadern som plötsligt övergav familjen, modern som begick självmord eller den dödfödde storebrodern eller lillasystern, som är familjens mörka hemlighet.
Självkänsla och status
Andra barn har så låg självkänsla, att de ljuger för kamraterna för att skaffa sig en status och ställning som de längtar efter men inte tror på att de kan uppnå som sig själva.
Åter andra lever i en verklighet i familjen som de helt enkelt inte kan uthärda eller skäms för; En av föräldrarna är psykiskt sjuk utan att barnet får den nödvändiga stöttningen. En av föräldrarna är missbrukare. Föräldrarnas förhållande är våldsamt. De är själva utsatta för våld eller sexuella övergrepp.
Inget av dessa barn har gjort sig skyldig till något moraliskt fel. De har fantasin som en livsviktig del av sin överlevnadsstrategi och förtjänar om något erkännande, stöttning och hjälp – till hela familjen.
Större barn och tonåringar kan visst ljuga och förtiga sanningen för sina föräldrar och när det sker så beror det nästan alltid på att sanningen inte är välkommen i familjen. Låter det helt tokigt?
Det gör det naturligtvis, om man som förälder med gott samvete kan säga, att man alltid har uppfostrat dem till att säga sanningen och inte själv ljuger för barnen. Men så enkelt är det dessvärre inte alltid.
Två viktiga faktorer
Det är som regel två faktorer, som leder till förtigande eller lögn. Det ena är till barnen uttalade förbud och det andra är föräldrarnas starka motvilja eller moraliska fördömande av somliga ting. Barn samarbetar och vill väldigt ogärna göra föräldrar ledsna på dem eller att skapa en dålig stämning. När de i alla fall ibland gör det, kan man vara säker på, att det är för att de inte ser några andra möjligheter.
Ett förbud är till för att beskydda barnet och/eller familjens ära. Det har barn och unga stor respekt för, men det är också barn och unga som har ett starkt behov för att själva pröva på verkligheten – om så bara för att komma underfund med vad som gömmer sig bakom föräldrarnas förbud. Ju äldre de blir, desto större blir detta behov att få ta en självständig ställning.
Experimenterar med verkligheten
Om vi föreställer oss att ett föräldrapar har satt ett alkoholförbud till en fjortonårig son och att denna unga människa i alla fall dricker ett par öl på en fest. Han har nu två möjligheter; han kan antingen gå hem och tala om det öppet för sina föräldrar och dela sina upplevelser med dem eftersom han har fjorton års erfarenhet av att föräldrarna prioriterar deras inbördes kontakt och öppenhet, högre än hans lydighet. Har han inte denna erfarenhet, så kommer han att finna ett sätt att dölja sanningen på eller ljuga om den, om han blir tagen på bar gärning.
Jamen kan man då invända, han har ju gjort något fel och har man gjort ett fel så får man stå för det och ta sitt straff! Ja, det låter ju både logiskt och bestickande, men faktum är att han inte har gjort något fel. Han har bara experimenterat med verkligheten för att hitta sitt eget förhållande till den. Det hör helt enkelt till vuxen blivandet och den processen startar inte när man fyller arton. Den påbörjas redan vid tolv-tretton års ålder.
En del föräldrar reagerar med att säga, ”Det är ju inte för det att du har druckit öl, även om du vet att du inte får. Men för att du ljuger för oss – det är det värsta! Det vet barnet utmärkt väl och måste därför välja mellan pest eller kolera; berätta om sitt regelbrott och bli straffad för det eller ljuga och få möta föräldrarnas besvikelse och vrede. Familjen har helt enkelt inte försäkrat sig om att det finns plats för opopulära sanningar och då kommer lögnen.
Ofta så sker detta, föräldrarna har inte formulerat en regel eller ett förbud, men har bara så starka känslor och inställningar till alkohol, sex, Heavy Metal, umgänge med invandrare eller vad som helst, att barnen inte vill stöta sig med föräldrarna. Därför försöker de att ta sina egna behov på allvar, men utanför föräldrarnas verklighet och cirklar och gör allt för att hålla detta hemligt.
Välja mellan familjen eller principerna
Betyder detta då att föräldrar inte ska sätta förbud eller inte ha starka känslor eller inställningar till vissa saker? Nej, absolut inte. Man ska bara veta att ju fler förbud man formulerar, ju mera riskerar man att bli ljugen för. Ju starkare anti-inställningar man har, desto mer är den unge nödd till att undersöka den förbjuda delen av verkligheten på egen hand och vill alltid försöka att skona sina föräldrar. I alla fall fram till dess att föräldrarna har reagerat olämpligt och fördömande så många gånger att den unge ger sjutton i deras mening och gör allt det förbjudna mitt framför deras ansikte. I vilket fall så är barnet eller den unge inte moraliskt skyldig. Föräldrarna är däremot både moraliskt och psykologiskt ansvariga för, att lögnen och förtigandet har blivit en del i familjen. Därför känner sig både föräldrar och unga ofta att de mot sin vilja är trängda upp i ett hörn, där de i slutänden måste välja mellan familjen eller principerna. Väljer de vuxna familjen, kan de se fram emot till en turbulent tid med starka känslor – och efterhand en sundare familj. Väljer de principerna, kan de se fram emot en livslång saknad.
Är det verkligen sant? Ja, lögn är det i vart fall inte!