Fråga:
Hej Eva. Jag har en 9 mån gammal dotter, som i det stora hela är en glad liten flicka, folk brukar säga att hon verkar så bra på alla sätt – lätt att ta med ut, skriker sällan, älskar nya människor och är inte det minsta mammig. Själv är jag dock djupt oroad och har känt att något känts märkligt ända sedan hon var mycket liten, men jag har inte tagit upp det med något annan än pappan – dels för att jag haft svårt att sätta ord på exakt vad det är, dels för att jag tycker det är väldigt jobbigt att prata om. Det känns som att hon inte har fått någon stark anknytning till mig, utan hon beter sig mot mig som om jag vore vem som helst.
Det här bandet som man trodde att man skulle få med sitt barn, att det skulle kännas som en symbios, som om barnet inte kan klara sig utan en, det bandet känns inte som om det infunnit sig!
Hon vill inte ha tröst och närhet, när hon ska sova dricker hon upp sin välling och sen så börjar hon gnälla och trycker bort mig, om jag lägger henne i sin säng så somnar hon direkt, men hon skulle aldrig få för sig att somna i mina armar, hon tycker bara det är jobbigt att ligga där. Och kramar vill hon inte ha, hon bara spänner sig och ålar sig ur greppet, helst vill hon bli buren med sin rygg emot mig så att hon ser bortåt, och hon håller aldrig i mig med sina händer utan håller snarare armarna sträckta som om hon vill hålla sig på avstånd. Hos pappa däremot har hon somnat flera gånger.
När jag är tvungen att ha henne i knät längre stunder så krånglar hon ofta och får utbrott tills hon är alldeles utmattad, hon vill bara bort! Hon undviker ofta ögonkontakt, speciellt i de tillfällena då jag håller i henne – då tittar hon bort åt något annat håll. Visst ser hon mig i ögonen, tex när det är bus på gång, men det är samma sak där – pappan kan hon följa med blicken och tom. hålla kvar blicken på dörren om han går, men mig är hon ganska ointresserad av, och om jag lämnar rummet så reagerar hon inte.
Om jag lämnar bort henne så reagerar hon inte heller, hon trivs precis lika bra med andra människor som med mig, och närjag ska hämta henne igen så ser jag ingen reaktion på att hon märker att mamma är tillbaka. Det känns som om jag skulle kunna lämna bort henne vilken dag som helst till en helt ny familj, hon skulle inte reagera och inte sakna mig det minsta! Folk säger att det är så skönt att hon inte blir kinkig när de ska ta henne från mig, men det ända jag önskar är att hon någon gång visade lite tecken på mammighet!
Hon är sällan ledsen på det sättet att jag kan trösta henne, utan hon gnäller däremot ofta som om hon vore arg eller missnöjd, och jag vet inte vad hon vill. Överhuvudtaget så är hon krävande när det inte händer saker, och har vart ända sen hon var väldigt liten (då jag trodde en bebis ända behov var mat, sömn och närhet!) Jag kan lätt få henne att le genom att busa med henne, men jag kan mycket sällan få henne att skratta. Hon verkar inte tycka att de busen jag hittar på är så speciellt roliga för hon tröttnar direkt, tittar bort och sträcker sig efter något eller blir tom i blicken.
Hennes pappa däremot är urkul och kan lätt få henne att skratta också! Jag älskar att se när de leker och hon är glad, men samtidigt sårar det mig fruktansvärt att inte jag som mamma är det bästa hon vet.
När hon leker så leker hon med saker själv – hon verkar inte vilja samspela med mig (eller någon annan) genom att titta på en när hon tappar något i golvet, eller peka på saker eller söka ens uppmärksamhet på något sätt. Däremot blir hon snabbt uttråkad och vill att man tar upp henne från filten och hittar på något annat.
Att sitta och lyssna när jag försöker läsa bok har hon aldrig förstått sig på. Och – hon har aldrig härmat något av oss, som man läser att barn ska göra. Hon tittar på munnen om jag rör den lite speciellt, men hon försöker aldrig upprepa!
Jag tycker också att hon är ganska hårdhänt – hon sliter i allt hon får tag i när man sticker fram ansiktet, och brukar ofta sitta kvar med en hel hårtofs i handen om hon fått tillfälle. Hon har hetsiga rörelser när man lägger ner henne för att tex byta blöja (man måste hålla fast benen och lägga något mjukt under hälarna för de sparkar hej vilt), och när hon ska nattas får man lägga på täcket efter att hon somnar för hon sparkar bara av den. Hon är väldigt vild när hon sover också och ligger ofta med huvudet i fotändan av sängen när jag kommer in på morgonen.
Det här blev långt, men jag hoppas verkligen att du kan ta dig tid att svara för jag är så väldigt orolig och det äter verkligen upp mig när jag går och undrar ifall jag gjort något fel med henne (var jag för stressad när hon var nyfödd? fick hon inte tillräckligt med närhet eller uppmärksamhet?) Eller har hon något diagnos, som Asperger? Det är så tungt att ta hand om någon som man älskar så mycket och inte känna att man får speciellt mycket tillbaka.
Svar:
Hej, det är lätt att förstå din frustration. Alla små barn knyter med nödvändighet av till sina föräldrar. Men hur anknytningen ser ut beror på hur samspelet och relationen har varit mellan förälder och barn. Er dotter verkar ha en mer avspänd relation till sin pappa och kan finna ro att somna i hans famn.
Det är svårt att veta hur den stress och förtvivlan du uttrycker har påverkat er relation. Har dina egna behov av att bli uppmärksammad som mamma tagit över ibland? Ett litet barn mår bra av att få sina olika behov bekräftade och uppfyllda. Det gör att de känner sig förstådda och deras tillvaro blir trygg.
Ett lite annorlunda sätt att umgås med sitt lilla barn är att i lek situationer på golvet vänta in barnets initiativ. Inte hitta på någon lek själv utan tryggt och med nyfikenhet vänta på att barnet visar vägen. Det kan ta lite tid och ibland har man som förälder och barn olika tempo. Det viktiga är att barnet känner att det är han eller hon som styr leken. Som passivt avvaktande förälder kan man försiktig härma barnet och ger då barnet en ny känsla av samförstånd.
Mitt förslag är att du regelbundet och systematiskt prövar detta lite annorlunda sätt att umgås. Om du märker att er relation förbättras fortsätter du. Om det inte gör någon skillnad föreslår jag att du kontaktar er BVC-psykolog eller spädbarnsverksamhet för att få behandlingshjälp utifrån. Det är bra at du uppmärksammar att din och din dotters relation behöver utvecklas och initiativet till förändring måste alltid komma från den vuxne.
Vänlig hälsning!!
Eva
