– Beröm inte för att kompensera ditt eget dåliga samvete
– Beröm inte för att stötta ditt barns självkänsla
– Beröm inte för att kompensera för tidigare kritik eller straff. Positivt upphäver inte negativt
– Beröm inte som ett försök att utöva indirekt makt – dvs. för att få sakerna på ditt sätt eller för att forma ditt barn efter din bild.
– Beröm aldrig som ett försök att trösta ett barn som inte känner sig tillräcklig
– Beröm inte barn på samma sätt som man gör i dressyr av djur – dvs med överdriven mimik och tonfall
– Beröm inte för att framhäva dig själv
Det är inget fel med att berömma barn, när man tex uppriktigt anser att deras prestation är bra eller extraordinär, eller den 13-årige sonen som har lagt ner tre timmar på att hitta den riktiga out-fiten för ett speciellt tillfälle. När människor oavsett ålder har låg självtillit på ett eller flera områden har de användning för stöttande feedback i form av sakligt beröm och kritik – också från föräldrarna.
Ofta så är det så i förhållandet mellan föräldrar och barn, att beröm blir föräldrarnas lite stereotypiska uttryck för kärlek, men beröm är inte kärlek.
Det är bara bra betyg som i slutändan gör barn beroende av goda betyg. Många vuxna njuter av glädjen hos små barn när de får beröm eller när de kommer med en teckning, en kaka de har bakat eller ett askfat som de har gjort på dagis och frågar: ”Är den inte fin?” eller ”Är den tillräckligt bra?” Samma vuxna blir irriterade och fördömande fem, tio eller tjugo år senare, när samma barn använder all sin livsenergi på att söka bekräftelse i kamratgruppen eller hos det motsatta könet. De glömmer helt, att det är de själva som har gjort barnet beroende och osjälvständigt eftersom det var ”verksamt” på kort sikt.
Har du en förnimmelse av, att du själv som förälder håller på att glida på detta lutande plan så vill jag be dig att du gör följande; lyssna till dig själv när du ger beröm och skriv ner dina formuleringar på papper. Lägg så ett par timmar, efter att ungarna kommit i säng på att läsa igenom dina formuleringar och se om du inte kan ersätta dem med mer personliga och likvärdiga uttalanden, som det är mycket mer näring i tex:
”Så duktig du är på att ta på dig dina kläder själv!” Kan kanske uttryckas på detta sätt: ”Jag är så glad för att du nu kan klä på dig själv. Det är en stor hjälp för mig.”
Du var så duktig på fotbollsplanen idag! Du var den bäste! Betyder kanske i verkligheten
”Jag blir så glad över att se hur mycket du njuter av att spela fotboll. Jag blir alldeles stolt inuti.”
Så snyggt du har städat upp på ditt rum! Betyder kanske, ”Jag älskar när ditt rum ser ut som det gör nu. Då ser jag verkligen att vår familj fungerar och har det bra. Tack för hjälpen!”
Det är stor skillnad på vad som fungerar i nära personliga relationer och i sociala relationer. Om jag tex berömmer min fru genom att säga, ”Vad duktig du är på att stryka” så tillför det inte vår relation något väsentligt. Om jag däremot säger; ”Tack för att du strök mina kläder också. Det är en jätte hjälp för mig, som jag verkligen värdesätter” så är det något helt annat.
I sociala relationer, som tex på arbetsplatsen, kan det vara meningsfullt att en chef eller en kollega berömmer ens insats eller prestation, på samma sätt som det är gott att få feedback i form av betyg i skolan eller på universitetet
I nära relationer och speciellt i förhållandet mellan föräldrar och barn så finns det ett alternativ till beröm och kritik, som är maximalt stöttande för barns möjligheter för att utveckla en sund självkänsla och utvecklingen av en sund, likvärdig relation mellan vuxna och barn. Vi kallar det för erkännande.
När ett litet barn slutar upp med att äta efter en halv tallrik, så kan den vuxne säga, ”Är du alla redan mätt nu? Denna kommentar är ett uttryck för en vilja att lära barnet att känna sin inre verklighet och att få känna den vuxnes empati – dvs. den vuxnes förmåga till att sätta sig in i barnets ställe. Den ger inte uttryck för värdering och är varken positiv eller negativ. Barnet får ett tydligt och kärleksfullt budskap om att den vuxne intresserar sig för det och att det är helt i sin ordning att vara mätt om det är det hon är. Skulle den vuxne vara bekymrad över om barnet nu fått tillräckligt med att äta, så kan hon tillägga, ”Jag tycker att du ska äta lite mer om du kan.”
Det traditionella alternativet är antingen:
Nej. Kom igen nu. Du ska äta upp. nu. (självupptaget)
Nej, nu skall du vara så söt och duktig och äta upp, när mor nu har lagat den här goda maten till dig. (indirekt kritisk och förebrående)
Självkänsla handlar om två saker. Det handlar om att barn lär känna sig själva och därför är det hjälpsamt när de vuxna erbjuder empatiska ord och begrepp, som kan hjälpa barnen att uttrycka sig själva. Det handlar också om, hur barnet förhåller sig till det hon vet om sig själv. I förhållande till det första – att utvidga kännedomen om sig själv – är det självklart inte hjälpsamt om de vuxna definierar barnet på de vuxnas premisser. I förhållande till det andra – hur barnet förhåller sig till sig själv – så är barn extremt sårbara, eftersom de nästan utan kamp övertar de vuxnas värderingar.
Därför ligger det självklart nära att tro att positiva (beröm) värderingar är bättre än negativa (kritiska) men så är det bara i stunden – inte på längre sikt. Barn, som växer upp med beröm och/eller kritik som dominerande element i uppfostran, blir osäkra på sig själva och beroende av andras acceptans och bekräftelse. Det förföriska i systemet är, att det ofta får de vuxna till att känna sig framgångsrika, för det skapar ett beroende som lätt kan förvecklas med närhet.
Jag vet att ovanstående kan upplevas som provocerande av många vuxna, antingen för att de själva lever på beröm eller för att de har en grundläggande annan syn på barn ön det som jag ger uttryck för. Låt dig inspireras, om det kan upplevas som meningsfullt och kasta bort det om det känns tokigt för dig.