I takt med att barnet blir mer självständigt blir också egenviljan starkare. Barnet har lärt sig många ord, men klarar ändå inte alltid att förmedla det hon/han önskar. Barnet klarar också att hantera fysiska utmaningar, men inte alla. Dessutom inser tvååringen vad man går miste om när man inte får sin vilja igenom, därmed har hon/han större motivation att hålla på sitt. Inte konstigt att det blir konflikter.
Trotsandet vänder sig framför allt till föräldrarna eller andra vuxna som står nära barnet, men av och till kan det också visa sig när barnet leker med jämnåriga.
De flesta tänker på trotsåldern som något negativt, men den är väldigt viktig i barnets utveckling. Barnet upplever att det önskar mer självständighet, men också att banden till föräldrarna tätnar, och det skapar frustration.
Men det är helt nödvändigt att testa gränser för att finna sin plats i familjen, och för att utveckla sin inre röst – den som ska tala om vad som är rätt och fel i samvaron med andra människor.
Man ska också komma ihåg att en viss grad av påstridighet är en bra egenskap för den som ska klara att hävda sina egna intressen här i världen. Barnet ska också lära sig att sätta gränser för vad de accepterar av andra. Motstånd från barnets sida är därför inte olyckligt i sig, men beteendet som följer av det måste justeras så att barnet efter hand lär sig att visa sin ståndpunkt på ett hänsynsfullt sätt. Det är nödvändigt för att få genomslag både hos vuxna och jämnåriga.
Därför kan du vara stolt över att ha ett barn som vet vad det vill, men låt därför inte barnets trots och temperament styra dig in i situationer och beteendemönster som är olyckligt för både barnet och omgivningen.
De allra flesta föräldrar kommer att uppleva en trotsålder hos sitt barn, men den visar sig olika från barn till barn. Variationerna är i huvudsak avhängiga av två faktorer: barnets temperament och föräldrarnas förmåga att hantera utbrotten på. Det är stora skillnader i barns temperament, denna skillnad kan man också se inom en familj. Samtidigt går just temperament ofta i arv, så en temperamentsfull tonåring har ofta temperamentsfulla föräldrar, och kanske temperamentsfulla syskon.
Det är emellertid viktigt att inte använda barnets temperament (eller ditt eget) som en ursäkt för att hantera trotset på ett dåligt sätt. Det är föräldrarna som har möjlighet, och ansvar för att justera barnets temperament och beteende. Nu ska barnet lära sig hur det ska kunna hantera jobbiga känslor.
Raserianfall är mycket vanligt när barnet är i trotsåldern. När frustrationen blir för stor, kan sinnet ta fullständigt överhand, stressnivån blir hög och barnet mister kontrollen över sig själv. Detta kan vara en skrämmande upplevelse för den som blir vittne till det, men det är helt normalt och inte något att oroa sig för. För de flesta är detta ett övergående fenomen som kommer att avta vartefter barnet har lärt sig kommunicera på andra sätt.
Ibland kan raserianfall komma plötsligt och utan förvarning, andra gånger kan du märka att det byggs upp under dagen, kanske efter flera situationer som har varit frustrerande för barnet. Till slut händer något som utlöser explosionen.
Under ett raserianfall är din viktigaste uppgift att se till att barnet har det tryggt, det vill säga att det inte skadar sig.
Barnet har inte kontroll över sig själv, kan kasta sig i golvet, springa in i väggar eller krossa föremål. Du kan hålla i barnet, om det har en lugnande inverkan. Håll dig på lite avstånd om det verkar som att barnet föredrar det, men se till att du kan gripa in snabbt om situationen blir farlig.
När barnets trygghet är tillvarataget måste utbrottet få ha sin gång. Det är som regel inte möjligt att nå barnet med uppmaningar om att vara lugn, påpeka att det är fel och så vidare. Det får vänta. När barnet har lugnat sig, kan du sätta det på knät och trösta det, och om barnet orkar kan ni eventuellt prata om det som hänt.
Om du blir provocerad av barnets raserianfall och får känna på raseriet själv, är det bäst att du håller lite avstånd, och om möjligt, be någon annan ta hand om barnet medan utbrottet pågår.
Kom ihåg att för barnet är maktskillnaden mellan er en källa till frustration. Det är viktigt att du använder den makt du har med kärlek, respekt, inlevelse och klokskap. Var vänlig men bestämd, och förklara för barnet varför det inte kan göra det det vill. Om du ofta är eftergivande kommer barnet lära sig att det kan trotsa sig till det mesta.
Straff verkar som regel mot sitt syfte, däremot är det viktigt med mycket ros när barnet uppför sig bra. Ofta kan det vara idé att ha överseende med agressiva handlingar och raseri så länge det inte sker något som skadar andra.
Tänk igenom i vilka situationer det är vanligast att det uppstår konflikter. Då har du bättre möjlighet att förebygga dem. Försök organisera tillvaron så att det inte uppstår alltför många frustrerande situationer för barnet. Detta betyder inte att du ska låta barnet bestämma allt själv, men när du måste genomföra något som barnet inte gillar så gör det så hänsynsfullt som möjligt.
Var uppmärksam på att barnet inte känner sig så trängd att det enda reaktionssättet är raseri. Alla vill bli lyssnade på, så försök att också ge efter lite i konflikten, utan att göra avkall på det du sagt. Om du till exempel har sagt att barnet måste ha vantar på sig, kan det själv få välja vilka vantar. Om du insisterar på att det ska ätas grönsaker, så ge barnet möjlighet att välja mellan morot eller broccoli.
Konflikter kan till en viss grad förebyggas genom att förbereda barnet på det som ska ske under dagen och göra avtal på förhand. Man ska vara tydlig med vad man förväntar, men med ett positivt fokus. Det är inte så bra att säga: ”I dag vill jag inte att du skriker och bråkar när vi stänger teven.” Prova hellre: ”I dag ska vi bara se en film, som du kan välja, sen ska vi stänga teven och äta kvällsmat. Om situationen går som avtalat är det på sin plats med mycket beröm, och kanske lite extra mys till kvällen. Om det inte går som avtalat måste du prova att behålla lugnet och visa barnet att du tror på att det ska gå bättre nästa gång: ”Du blev visst sen idag, men nästa gång tror jag att du fixar det.”
Försök att inte tänka så mycket på vad de runt omkring dig tycker när barnet får ett utbrott på bussen eller i butiken, och låt inte barnet märka att du blir stressad av det dåliga uppförandet. Om barnet förstår det och kan påverka dig med sitt raseri kan det givetvis utnyttjas fler gånger för att få sin vilja igenom. Det bästa är att du visar dig relativt opåverkad av barnets uppförande -men detta ställer såklart stora krav på tålamod.
Kom ihåg att exemplets makt är stor! Om du själv reagerar våldsamt när något går dig emot är det svårt att lära barnet att reagera på ett mer förnuftigt sätt. I denna period upptäcker en del föräldrar att de också måste jobba lite med att få kontroll över sina egna känslor.
Om du upplever att du reagerar på barnets trots på ett sätt som inte är till gagn för barnet, kan du be om råd på BVC. Detsamma gäller om du tycker att trotsutbrotten varar längre än vad som verkar vanligt.
För de flesta når trotset en topp när barnet är runt tre år. Då kommer du att märka att dagarna blir mindre präglade av gränstestning, provocerande av auktoriteter och raserianfall. Vartefter som språket utvecklar sig blir det också lättare att använda ord för att uttrycka frustration istället för att få utbrott. När barnet är moget, och tillgängligt, det vill säga inte utom sig av raseri, kan du försöka påminna barnet om att det antingen kan skrika och gråta eller prova att berätta för dig med ord vad det vill. Då är det viktigt att barnet får beröm när det klarar att välja rätt.
– Leach, Penelope: Allt om barnet. De första sex åren. 1999
– Manniche, Vibeke: Aschehougs stora bok om barnet. 2002
– Misvær, Nina (red.): Cappelens stora bok om barnet 0–6 år. Cappelen 2005
– Ulvund, Stein Erik: Förstå ditt barn 0–2 år. Cappelen 2004