Barn har inte varit en självklarhet för mig. Jag var inte den som drömde om en stor familj, om livet som en bullbakande mamma, när jag själv var barn. Det var först i 25-årsåldern som jag på något sätt kunde föreställa mig själv som mamma. Men då sa jag ”Inga barn före 30!” och så blev det också.
Jag vet inte riktigt varför barnlängtan inte kom tidigare. Jag tror att det beror på högst egoistiska skäl. Jag var helt enkelt inte redo att ta det stora ansvar det innebär att bli mamma. Inte redo att i första hand vara någons mamma. Dessutom var det viktigt för mig att bli klar med min utbildning, att ha en tillvidareanställning. Ett jobb att komma tillbaka till efter en föräldraledighet.
Som tur är resonerade min sambo likadant. När Agnes kom hade vi varit ett par i 11 år så det var inte frågan om att jag inte hade hittat den rätte…
Våren 2007 kände vi oss redo att kasta oss ut i den okända värld som föräldraskapet innebar och lagom till jul fick vi den bästa julklapp någonsin. Vi var gravida! I augusti skulle vi bli en liten familj. Jag älskade att vara gravid! Jag kände mig som urmodern och det där lugnet som jag hört talas om kom faktiskt. Visst hade jag mindre trevliga graviditetssymptom som illamående, halsbränna och den där dödande tröttheten men utöver det måste jag faktiskt säga att graviditeten var fantastisk. Att ha ett litet människofrö växande i sin mage. Jag slukade böcker och tidningar om graviditet och förlossning. Hade fullständigt koll på vad som hände vilken vecka och planerade hur jag ville ha förlossningen. Jag följde trådar på internetforum och blev lite av en expert på smärtlindring, förlossningsställningar, graviditetssymptom… Det jag glömde bort var att läsa på om hur livet efter att bebisen tittat ut kunde komma att se ut.
Sommaren 2008 var i mitt minne lång och varm. Vi hade bestämt att jag inte skulle gå tillbaka till mitt arbete som högstadielärare efter sommarlovet då vi hade beräknad förlossning 29 augusti. Min sambo är också lärare så tiden fram till att han började arbeta, i mitten av augusti, var bra. Men de sista veckorna var så dryga! Jag var tung, otymplig, sov dåligt om nätterna och dessutom hade vi i februari lämnat Göteborg och flyttat till Örby, en liten håla i Marks kommun. Inga kompisar att träffa, inga caféer att besöka eller affärer att strosa i. Nej, de där sista veckorna var inget vidare.
Trots att det kändes som att det där lilla pyret i magen aldrig skulle komma ut så började faktiskt förlossningen på kvällen den 29:e. Till en början förstod jag inte att det satt igång på riktigt, men på natten insåg jag att det var dags och vi ringde till förlossningen och var välkomna att komma dit. Som jag berättade innan hade jag en fullständig uttänkt plan över hur förlossningen skulle gå till och naturligtvis blev det inte så. Det är ju inget man kan planera. Men om jag älskade att vara gravid så måste jag säga att jag älskade att föda barn precis lika mycket! Vilken fantastiskt upplevelse det är att föda barn. Och det bästa är naturligtvis ögonblicket då den lilla bebisen lyfts upp och läggs på bröstet. Att det är möjligt att älska någon så villkorslöst från första stund är en mäktig känsla. Den 30 augusti 2008, kl. 13.30 föddes vår älskade dotter Agnes.
Tiden på BB var bra, men mest av allt ville jag bara åka hem. Men väl hemma blev det inte riktigt som jag förväntat mig. Perioder av Agnes första 3 månader i livet minns jag inte idag. Agnes var inget ”jobbigt” barn, men amningen strulade rejält och jag hade bestämt mig för att amma – till vilket pris som helst. Priset jag fick betala var åtskilliga timmar av oro, smärta, förtvivlan, gråt. Men tillslut fungerade amningen hyfsat. Idag kan jag känna att det inte var värt det priset. Jag skulle hellre ha kunnat slappna av och njutit av den där allra första tiden tillsammans med min dotter.
Som bekant går tiden fort. Idag är Agnes snart 20 månader och vi är inne i snurren med hämtning och lämning på förskola, jobb, handling och matlagning, tvätt och allt annat som är vardag. Det som är skillnad från livet innan jag blev mamma är de där små ögonblicken som är magiska. När Agnes kryper intill och vill ha en kram, när hon lär sig något nytt, när hon skattar så hon kiknar, när vi på kvällen ligger och sjunger godnattsånger. De ögonblick när ens mammahjärta fylls av sådan kärlek att det nästan gör ont. Självklart innebär livet som mamma även oro, frustration, maktlöshet och ilska men de känslorna förbleknar snabbt i jämförelse med de oändligt mycket starkare positiva känslor som föräldraskapet innebär.
Att bli mamma efter 30 passade mig perfekt. Jag kan faktiskt bara se fördelar med att vi väntade. Vi känner att vi, i den mån det är möjligt, var förberedda på och mogna för det ansvar som föräldraskapet innebär. Vi har jobb som ger oss en ekonomisk trygghet. Jag som person är mycket mer mogen, lugn och stabil än jag var för 10 år sedan och har lättare att sålla ut det som jag anser är av vikt här i livet. En nackdel skulle kanske vara att vi inte kommer att kunna ge Agnes en massa syskon, men det skulle vi heller inte vilja eller orka. Att gå upp innan klockan fem på morgonen, vardag som helg, tar ut sin rätt. Men jag ska inte gnälla. Tiden går så fort att snart beklagar vi väl oss över att vår tonårsdotter sover till lunch istället!
****
Jenny Marknäs bor i Örby, Marks kommun. Hon arbetar som högstadielärare och undervisar i SO och engelska. Tillsammans med sin sambo har hon dottern Agnes 20 månader. Jennys blogg hittas på: http://jempajenny.bloggagratis.se
