Förr i världen tillhörde en typisk anorexifamilj den högre medelklassen, där det gällde att upprätthålla fasaden till varje pris. Allt var snyggt och prydligt på ytan, medan de olösta konflikterna hopade sig under mattan. Idag verkar det som om ett helt annat slags familjer får detta symtom.
Jag har blivit kontaktad av åtskilliga familjer som alla haft döttrar mellan tre och femton år med matvägran, och där den ena eller båda föräldrarna varit ”expert”: pedagoger, socionomer, psykologer eller läkare. Kännetecknande för dessa familjer har varit att de vuxna inte varit konflikträdda eller antiaggressiva i vanlig mening, snarare tvärtom. Minsta tillstymmelse till konflikt har ältats i timmar, ofta under rop och skrik.
Men i själva verket kanske vi bara bevittnar en ny version av den gamla medelklassprydligheten. Paradoxalt nog är utformningen av denna nya version av anorexifamiljen (och hetsätarfamiljen, bulimifamiljen, och familjen med de så kallade tyranniska barnen) bland annat en följd av den intensiva upplysningen på området. Föräldrar intresserar sig för sina barn som aldrig förr. De skaffar sig mycket information som de sedan använder sig av, inte sällan med ett förfärligt resultat.
Det blir förfärligt eftersom allt kommer ut genom finmaskigt pedagogiskt filter i hjärnan. Det skapas ett avstånd och den varma och innerliga reaktionen ersätts med den pedagogiska – och med pedagogisk menas här strategisk.
Det är svårt att hitta sin integritet som förälder, för det är på många sätt ont om förebilder. Vi är inte uppvuxna i en tradition av värme och innerlighet. Med undantag för den del som handlar om kyssar och smek. Men i det varma och innerliga ligger också till exempel rätten att vara orimlig.
Läs fortsättningen på artikeln här
