Det är kvaliteten på de vuxnas samspel som anger tonen och bestämmer atmosfären i hela familjen.
Detta låter kanske först lite konstigt. Vi vet ju hur mycket ett barns sjukdom kan inverka på stämningen och hur mycket ett barn som inte kan sova på natten påverkar de vuxnas humör, eller hur oron kan ta överhanden när trettonåringen inte kommer hem på överenskommen tid. Allt detta är dock känslor som väcks inom oss av särskilda händelser, och det är helt i sin ordning. Sådana känslor ska det finnas utrymme för.
Vilken atmosfär som råder i familjen avgörs mer av på vilket sätt de vuxna – tillsammans – förhåller sig till alla dessa tillfälliga känslor. Om jag blir helt överväldigad av oro eller bekymmer, kan jag då prata med min partner om det utan att bli avvisad, ignorerad eller förlöjligad och utan att min partner blir helt galen? Är mina känslor och reaktioner välkomna i min familj? Det är det som det handlar om.
Hur handskas vi med konflikter?
Alla familjer upplever konflikter hela tiden, och det är inte möjligt att lösa dem alla här och nu oavsett hur mycket vi älskar varandra eller hur duktiga vi är på att tala om dem. Några konflikter har så djupa rötter i vårt personliga sätt att vara att de blossar upp med jämna mellanrum och kanske finner sin lösning först tio eller tjugo år senare. Atmosfären i familjen beror i hög grad på hur vi förhåller oss till just konflikter.
En del av oss oroar sig så mycket för att mista vår partner att vi grips av panik. Somliga måste ha lång tid på sig att fundera innan de är redo att börja diskutera konflikten, medan partnern kanske är en person som måste få allting utrett och uppklarat innan dagen är slut. Andra ser konflikter som maktkamper och måste få rätt varje gång, medan ytterligare några är mest inställda på kompromisser och flexibilitet ända från början.
Något som är avgörande för trivseln i familjen är att de vuxna erkänner att konflikter är nödvändiga och är villiga att lära sig ett sätt att tackla dem på som båda kan leva med. Detta är det ”rätta” sättet att hantera konflikter på i den familjen, och det gör den till ett tryggt ställe för barnen att växa upp på.
Det krävs två saker för att skapa god atmosfär i en familj: kärlek och vilja.
Det räcker inte med att de vuxna älskar varandra. De måste också vilja gemenskapen. Alla upplever vi ögonblick, timmar eller dagar när vi önskar att vi egentligen inte levde ihop. Det gör för ont, vi är för ensamma, det är för mycket bråk, livet är för komplicerat. Detta är helt normalt och inget som barnen tar skada av – men återigen: det beror på hur vi förhåller oss till det. Om vi är så öppna och ärliga som möjligt kan vi inte göra mer – och det räcker gott.
Barn är, hur förståndiga de än må vara, känsliga små varelser. De avskyr när mamma och pappa bråkar, men de klarar det mycket bra om de bara märker att de vuxna vill ha varandra. Det finns ingen anledning att de vuxna ska hålla sina inbördes konflikter hemliga för barnen. Det är för övrigt helt omöjligt! Barnen uppfattar mycket ofta konflikterna innan de vuxna själva är medvetna om dem. Men det är viktigt att hantera dem så anständigt som möjligt. Det betyder först och främst att man inte ger varandra skulden utan att man tar på sig sitt eget ansvar. Det krävs två för att det ska uppstå en konflikt eller en maktkamp.
Vi kommer ofta från familjer som är helt olika varandra och har därför mycket skilda erfarenheter och drömmar med oss i bagaget. Ingen av oss behärskar från början konsten att leva ihop med just den människa som vi har bestämt oss för att bilda familj med.
Jag kallar det konst, därför att det kräver ungefär detsamma som god konst: intuition, ärlighet, hängivenhet, lust, självkritik, övning, övning och övning. Och inte minst: ögonblick då känslan att lyckas fyller varje skrymsle av både kropp och själ!
Visst kan man få tänka att samlivet skulle vara enklare om ens partner var mer lik en själv. Visst kan man också drömma om att den andra skulle kunna lämnas in för reparation och komma tillbaka till familjen lätthanterlig och okomplicerad. Men det är också mycket viktigt att veta att båda sakerna är helt omöjliga. Även barnen har sitt eget individuella temperament, men deras beteende bestäms också i mycket hög grad av hur de vuxna har det i sin relation.
Familjelivet handlar inte om det som vi brukar kalla barnuppfostran, utan först och främst om vilken kvalitet de vuxnas individuella och gemensamma liv har. Det är nämligen detta som bestämmer kvaliteten i barnens uppväxt, mycket mer än det vi medvetet gör för att uppfostra dem. Det viktigaste i uppfostran är en följd av de vuxnas sätt att leva tillsammans. Att uppfostra barnen är inte meningen med föräldrarnas liv.