Biggest loser äventyret var tufft. Mycket tuffare än vad jag hade föreställt mig. Bara att ta sig till slottet där inspelningarna ägde rum var ett äventyr i sig. Ett äventyr som krävde både timing och tur. I snitt tog det mig tre timmar att ta mig till och från jobbet, förutsatt att tåg och tunnelbana gick i tid.
Framförallt var det dock svårt att få ihop vardagen med min familj. Jag har haft ständigt dåligt samvete för att jag upplevde att jag var borta så mycket. Till och från var jag dessutom tvungen att jobba på helgerna och det kändes extra svårt. Mina dagar var fullständigt inrutade och planerade på detaljnivå. Jag kände mig stundtals som en robot som var programmerad att göra samma saker om och om igen.
Men nu är jag i mål och jag ångrar ingenting, tvärt om. Visst det var krävande, men det gick! Framförallt tack vare en mycket stöttande och förstående familj. Även barnflickan kom att bli min räddning. Vi hade ingen barnflicka tidigare och den avlastning det innebar att få hjälp med hämtning på dagis etc. var guld värd.
En fet och trött 28-åring
Jag har alltid varit drivande och nyfiken. Det ena har på så sätt lett till det andra. Det började med att jag en dag inte längre ville vara en fet och trött 28-åring. Efter att jag fött mitt tredje barn kände jag helt enkelt att det fick vara nog. Som tur vad stannade det inte vid det utan jag började genast försöka göra någonting det hela.
Läs också: Gyllene minnen!
Jag började träna som en galning. Varje morgon kl. 06.30. Det var den enda tid jag kunde för att få vardagen att gå ihop. Med tiden gick det bättre och bättre. Folk började till och med fråga hur jag bar mig åt. Frågorna blev bara fler och fler med följden att jag insåg att detta kanske var min grej. Sagt och gjort, efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att utbilda mig till Personlig Tränare och det är den resan som nu tagit mig till Biggest Loser.
Ta chansen
Som fembarnsmamma är det redan i utgångspunkten, en ständig kamp att få tiden att räcka till. Fast vissa chanser är svåra att tacka nej till och det tror jag inte heller att man ska. Är det något råd jag skulle vilja ge, så är det rådet att åtminstone prova. Om det sedan inte fungerar har man i alla fall försökt. Bättre det än att ångra sig och undra om det hade gått. När chansen väl dök upp, tog jag den! Nu blir man väl kallad, Biggest Loser Olga.
Att jobba med en TV-produktion
Till en början var det förstås ovant att göra TV. Med tiden vande jag mig dock vid alla kameror och med att hela tiden ge feedback. Det var jättespännande och super-stressigt på en och sammagång. Gjorde jag rätt nu? Sa jag rätt saker? Var jag tillräckligt tydlig? Log jag in i kameran etc. etc. Fast allt det där ändrade sig. På slutet kände jag som om jag aldrig gjort annat än att jobba med TV.
Framförallt var hela inspelningen en erfarenhet som inte skulle vilja vara utan. Träningspassen med deltagarna var otroligt givande liksom det att se resultaten av den tuffa träningen. Sista träningen vi hade tillsammans var väldigt känslosam och ett minne jag kommer at ta med mig.
Min egen träning
Under inspelningarna av Biggest Loser har jag självfallet försökt hålla igång med min egen träning. Det är ju trots allt det jag brinner för och det är mitt varumärke. Hur ska jag annars vara trovärdig i min roll som Personlig Tränare på TV om jag inte själv lever som jag lär. I början gick det enligt planerna och jag hann med min egen träning, men ju längre tiden gick desto svårare blev det.
Vinnare av årets Biggest Loser
Till sist, vinnaren av den nya säsongen av Biggest Loser är enligt mig inte en person utan alla deltagare. Samt de som förhoppningsvis låter sig inspireras av programmet och gör något åt sin situation. Vare sig det handlar om bli av med trivselkilon eller om att gå ned en hel massa kilon, är det något man själv måste ta tag i. Det finns inga genvägar. Man kan förändra sitt liv bara man vill det!
Läs mer: Minnehagen
