När Marie var 20 år träffade hon en fem år äldre man med två barn. En pojke som var två år och en flicka som var fyra år.
– Det var en ganska stor grej att plösligt ta hand om två barn. Jag var helt nybörjare på barnansvar, säger Marie.
För henne underlättade det att barnen hade bra relationer till sina föräldrar. Hon kände inte att hon behövde gå in och vara mamma. Istället fick deras relation växa fram.
– Det blev mer ansvar efter hand som jag vande mig. Jag var livrädd första gången jag skulle hämta på dagis. Men det gick bra.
Det kändes viktigt för henne att bli accepterad och omtyckt. Successivt började även hon att tycka väldigt mycket om dem. Men det var inte alltid lätt.
– Barn från ett tidigare förhållande gör att man hela tiden har det förra livet närvarande. Och det är klart att det kan vara lite tufft. Det finns stunder då man bara känner att allt hade varit lättare utan dem.
Marie var tillsammans med barnens pappa i tre år. När förhållandet tog slut hade det ingenting med barnen att göra. Tvärtom kände hon att det var ”superjobbigt” att försvinna ur deras liv.
– Vi separerade i nivåer kan man säga. Vi var fortfarande tillsammans ett tag efter att jag flyttat ut. Det var jobbigt, man ville ju på något sätt förklara hur det låg till, och det är svårt att sätta ord på kärlek som det är, och ska man då få två små barn att förstå så var det givetvis ännu svårare
Marie och barnens pappa bestämde att de skulle få ringa henne så ofta de ville. I början hände det att de ville ringa och säga god natt och det hände att de sågs och fikade men sedan klingade kontakten av.
– Jag kände att jag var färdig med förhållandet men det var ok att finnas där för dem så länge de ville det.
Nu har det gått mer än tio år sedan förhållandet tog slut och det är länge sedan hon hade någon kontakt med barnen. Men hon är glad över alla erfarenheter hon fick och det händer att hon tänker på dem.
– Jag lärde mig massor.
Som råd till andra i samma situation säger Marie att man ska ta det lugnt och reflektera över sina egna känslor innan man blandar in barnen. Kommunikation i förhållanden är superviktigt och givetvis än viktigare när det kommer till att meddela en separation till barnen.
– Se till att finnas där för dem om de vill.
Barnpsykologen ger råd:
– För barnen är det en rikedom att ha flera vuxna som de har nära känslomässiga relationer med, säger barnpsykologen Eva Tedgård.
Som bonusförälder kan man bli en väldigt viktig vuxen i kraft av att man träffas ofta och ger trygghet och tröst till barnet. Anknytningsperson blir man om man funnits med tidigt i barnets liv och om man träffas tätt och engagerar sig starkt i barnets omvårdnad. Anknytningsperson är den som ger trygghet och tröst till barnet. Som bonusförälder kan det vara svårt att upprätthålla den rollen efter en separation. Eftersom man inte har någon umgängesrätt är det helt upp till den biologiske föräldern om kontakten kan fortsätta.
För barnet kan konflikterna vid en separation vara värre än att man förlorar bonusföräldern.
– Jag tycker att man ska försöka hålla isär sina egna behov av att träffa barnet med barnets behov. Bor man inte ihop blir man automatiskt mindre viktig. Det kan vara sjystare att kliva åt sidan så att barnet istället får stärka relationen med den biologiska föräldern.
Eva Tedgård tycker att paret ska förklara separationen tydligt för barnet och ge det utrymme att sörja. Det viktigaste är att berätta för barnet att inte han eller hon har gjort något fel så att inte barnet tar på sig skulden för separationen.
Fotnot: Marie heter i verkligheten något annat.
Har du erfarenhet av något liknande? Hur gjorde ni? Kommentera!
Ställ en fråga till Babyvärldens barnpsykolog Eva Tedgård, eller läs vad andra frågat här
