Jag och min sambo har nu två barn, en son som blir fyra i höst och en dotter som fyllde ett år i våras. I en period när sonen var väldigt mammig sa en släkting, som jag annars uppfattar som en progressiv person, någonting i stil med att ”det bara är så, mamma är ändå alltid mamma”. Jag tolkade det som att hon menade att mamman genom amningen har ett känslomässigt försprång som pappan aldrig kan komma ikapp.
Idag vågar jag tro att det inte stämmer. Till stor del är det nog för att försöka bemöta den inställningen som jag velat skriva ner det här. Jag hoppas att det kan vara inspirerande läsning för andra pappor.
Sammanfattningsvis är mina två främsta tips till alla pappor:
Sammanfattningsvis är mina två främsta tips till alla pappor:
• Redan från början kan man bära sitt barn mycket – särskilt när det behöver tröstas –som pappa är man ofta lite starkare än mamman och orkar bära mer än hon, och det kan i viss mån kompensera att man inte kan amma.
• När barnet ska sluta amma på nätterna och ligga i sin egen säng, då kan man komma överens om att det är pappa som går upp och tröstar och somnar om barnet när det vaknar på natten.
Förhoppningsvis kan följande berättelse illustrera värdet av dessa tips:
Vårt första barn föddes efter en utdragen förlossning och min sambo var väldigt svag efteråt – de första dagarna kunde hon inte gå ur sängen själv. Jag önskar förstås ingen en svår förlossning, men en positiv bieffekt var nog att det blev både oundvikligt och enkelt för mig att bli väldigt delaktig från början. På sjukhuset blev det t.ex. jag som fick byta bajsblöja, under personalens sakkunniga vägledning, och sedan fick jag instruera sambon om samma sak när vi kommit hem. Hade hon varit piggare de första dagarna så hade jag nog behövt ta mer initiativ och hålla mig framme för att bli lika delaktig som jag nu blev automatiskt.
Vi var kvar på sjukhuset i fem dagar. När lillkillen var ledsen fick oftast jag ta upp honom, bära honom och sjunga för honom tills han blev lugn och somnade igen. Jag upplevde det som att det skapar väldigt starka känslor att få trösta ett litet barn tills det somnar om.
Jag saknade en bra sång att sjunga för honom. Den enda jag kom att tänka på var ”Lillan ska sova och vara snäll…”, men det är ju en fruktansvärd text som i nästa rad hotar med att barnet ska få smäll, den kunde jag inte sjunga. Medan vi var kvar på sjukhuset kom jag på en egen liten vers med en mjuk melodi: Pappa är här, allting blir bra Mamma är här, allting blir bra Grynet är här, alla är här, allting blir bra idag Lite senare kom jag på ett par verser till.
Snart kom jag på ett knep för att snabbare lugna honom när han skrek och var ledsen: att hålla honom i famnen, så att han satt framåtriktad, och knäböja ganska djupt tre gånger, samtidigt som jag sjöng ”Sååå, sååå, såååå”. Därefter vaggade jag lite mer normalt med kroppen och sjöng ”- snart – blir det – bra”. När jag upprepat denna lilla procedur fyra gånger hade han nästan alltid slutat skrika. Det fungerade även senare, t.ex. när vi var på vårdcentralen och han fått en spruta. Några gånger har jag även fått prova det på andra barn som varit ledsna, och det har fungerat med dem också (dock inte alltid med vår dotter).
Hysteriska utbrott
Amningen kom igång bra, men under andra månaden började det hända att han ibland fick någon slags hysteriskt utbrott när han skulle börja, så att han bara skrek istället, och då fick jag ta upp honom och lugna honom för att han sedan skulle kunna börja amma. På sätt och vis kändes det som att han behövde mig nästan lika mycket som han behövde sin mamma då.
Amningen kom igång bra, men under andra månaden började det hända att han ibland fick någon slags hysteriskt utbrott när han skulle börja, så att han bara skrek istället, och då fick jag ta upp honom och lugna honom för att han sedan skulle kunna börja amma. På sätt och vis kändes det som att han behövde mig nästan lika mycket som han behövde sin mamma då.
I början, om jag skulle få lillkillen att somna inomhus, så brukade jag hålla honom sittande framåtriktad i min famn och dansa runt lite till antingen en skiva med Ramones eller en med Rainbow, då brukade han somna inom 10-15 minuter. Sambon brukade amma honom tills han somnade, och hon hade inte någon annan bra metod för insomning inomhus, för han blev snart för tung för att hon skulle orka bära honom någon längre stund (han vägde 10 kg redan vid 5 månader).
Min sambo var hemma med vår son i ca 10 månader, sedan var vi hemma hälften var i ca 5 månader, och sedan var jag hemma 80% och sambon 20% i ca 9 månader.
Sova i egen säng
Länge sov han i vår dubbelsäng på nätterna och fick amma när han vaknade till, men när min sambo skulle börja jobba halvtid tyckte vi det var dags att han sov i spjälsängen istället. Vi har en spjälsäng med hjul, så jag kunde somna om honom genom att dra den fram och tillbaka och sjunga för honom. (Himla bra! – hur kan det tillverkas spjälsängar utan hjul?) Vi antog att han skulle bli mer upprörd över att inte få komma upp och amma, och därmed ha svårare att somna om, ifall mamma kom till honom när han vaknade, så vi bestämde att jag skulle somna om honom, även om det var jag som skulle jobba dagen därpå. Det var tidvis ganska tufft – under ett halvår vaknade han oftast 2-5 gånger per natt – men det gick, och jag tror det kan ha bidragit till att han senare känt att det ligger närmast till hands att ropa på pappa när han vaknar på natten.
Länge sov han i vår dubbelsäng på nätterna och fick amma när han vaknade till, men när min sambo skulle börja jobba halvtid tyckte vi det var dags att han sov i spjälsängen istället. Vi har en spjälsäng med hjul, så jag kunde somna om honom genom att dra den fram och tillbaka och sjunga för honom. (Himla bra! – hur kan det tillverkas spjälsängar utan hjul?) Vi antog att han skulle bli mer upprörd över att inte få komma upp och amma, och därmed ha svårare att somna om, ifall mamma kom till honom när han vaknade, så vi bestämde att jag skulle somna om honom, även om det var jag som skulle jobba dagen därpå. Det var tidvis ganska tufft – under ett halvår vaknade han oftast 2-5 gånger per natt – men det gick, och jag tror det kan ha bidragit till att han senare känt att det ligger närmast till hands att ropa på pappa när han vaknar på natten.
Vi hade tidigt gått in för att han aldrig skulle behöva gråta i ensamhet. När han sov i barnvagnen och vaknade till blev han ofta ledsen, och då skyndade sig någon till honom och försökte trösta honom och kanske somna om honom. På samma sätt, när han vaknade mitt i natten så kom jag till honom. Ibland kunde jag trösta honom ganska snabbt, ibland inte, men han skulle i alla fall inte behöva känna sig ensam och övergiven.
En annan sak som förändrades ungefär när vi gick över till att jobba halvtid båda, det var att lillkillen även för mig började vara för tung att hålla sittande framåtriktad tills han somnade. Jag kunde förstås ta ut honom i barnvagnen och gå med honom tills han somnade, men när han var sjuk var det mindre lämpligt. Lyckligtvis hittade vi ett nytt sätt, han kunde hänga på min axel och jag höll honom ungefär som om vi dansade tryckare. Nu fick han oftast somna till en skiva med Smokie, ibland till en med Leonard Cohen. Det var mysigt, det tyckte både han och jag.
Mammighet och separationsångest
Ytterligare en förändring som kom ungefär vid denna tid var att det började märkas att vår son blivit ganska mammig. Han blev ledsen en stund när hon försvann på morgonen, och ibland när han hade båda föräldrarna hemma så var det bara mamma som fick hjälpa honom med en del saker. Det var ju inte så konstigt, eftersom det var hon som varit hemma med honom ganska länge. Lite jobbigt började det dock kännas senare, när jag själv hade varit hemma mest i över ett halvår och mammigheten snarare hade tilltagit än minskat. Det var i det skedet som en släkting till mig sa att ”det bara är så, mamma är ändå alltid mamma”. Då visste jag inte vad jag skulle svara eller vad jag skulle tro.
Ytterligare en förändring som kom ungefär vid denna tid var att det började märkas att vår son blivit ganska mammig. Han blev ledsen en stund när hon försvann på morgonen, och ibland när han hade båda föräldrarna hemma så var det bara mamma som fick hjälpa honom med en del saker. Det var ju inte så konstigt, eftersom det var hon som varit hemma med honom ganska länge. Lite jobbigt började det dock kännas senare, när jag själv hade varit hemma mest i över ett halvår och mammigheten snarare hade tilltagit än minskat. Det var i det skedet som en släkting till mig sa att ”det bara är så, mamma är ändå alltid mamma”. Då visste jag inte vad jag skulle svara eller vad jag skulle tro.
När han var 15 månader provade vi att flytta spjälsängen till ett annat rum än vårt sovrum, och till vår glada förvåning började han sova mycket bättre på nätterna då.
