(Johanna heter egentligen något annat och bilden är bara avsedd som illustration.)
– Jag har aldrig förstått varför man ska lida i onödan när det finns hjälp att få. Jag har hört så många helvetesbeskrivningar om utdragna förlossningar, folk som fått men för livet, söndertrasade underliv, svårigheter att hålla tätt och eliminerade sexliv.
Redan vid inskrivningen på BVC tog Johanna upp frågan med sin BVC-barnmorska.
– Jag förklarade min rädsla att gå sönder och undrade om man kunde vara garanterad hjälp och snitt om man ville. Min barnmorska lugnade mig och sa att jag kunde förbereda mig genom att skriva ett brev till förlossningspersonalen om hur jag ville ha det.
Johanna hade en komplikationsfri graviditet och hennes barnmorska var övertygad om att allt skulle gå bra. Hon berättade att det fanns speciella samtalsgrupper för förlossningsrädda. Och att målet med dessa var att få ner antalet kejsarsnitt, att bearbeta sin rädsla så att man kunde föda naturligt.
Vaginal förlossning fin – kejsarsnitt fult?
– Jag upplever det i efterhand som att jag omedvetet slussades in i barnmorskornas tänkande; vaginal förlossning är fint, kejsarsnitt är fult.
Det blev aldrig någon samtalsgrupp, Johanna bestämde sig för att försöka föda naturligt men i takt med att förlossningen närmade sig kröp rädslan också närmare. En sen kväll i juli kom värkarna.
– Det började som ryggont och blev ganska snart regelbundna sammandragningar. Bilresan till sjukhuset var ett helvete och precis när vi kom in gick vattnet. Värkarna satte av i raketfart men undersökningen visade att jag bara var öppen två centimeter. Jag bad om epidural men barnmorskan på plats tyckte vi skulle vänta och erbjöd mig ännu ett bad.
Badet gav ingen lindring och Johanna hade stora problem att slappna av, andas och upplevde det som att värkarna gick i varandra. Johanna och hennes man Magnus gick in på rummet och väntade på att personal skulle komma.
– Jag förlitade mig helt till det där brevet som jag skrivit omsorgsfullt och i detalj. Det handlade om att jag ville ha epidural direkt, att jag kunde tänka mig akupunktur och att jag var rädd för att gå sönder. Men personalen var upptagen och vi var hänvisade till varandra. Magnus var min slagpåse, jag var rädd och undrade när det var vår tur att få hjälp.
Fick ingen hjälp
Magnus ringde på personalen flera gånger och frågade när det kunde bli aktuellt med smärtlindring.
– De sa att den var på väg och visade oss hur vi skulle använda lustgasen så länge. När jag frågade om den verkligen var påslagen eftersom jag inte kände någon effekt svarade barnmorskan att ingenting riktigt hjälpte när man hade så starka värkar som jag hade då, berättar Johanna.
En halvtimme innan krystvärkarna satte igång fick hon till slut sin epidural och kunde andas ut en stund. Själv utdrivningsfasen gick bra och Johanna fick bedövningsspray i underlivet för att inte känna något där. En stund senare var en fin och frisk flicka född. Johanna grät av lättnad.
– ”Nu är det över” var det första jag sa till Magnus. Jag hade varit rädd för att gå sönder men det var perioden fram till krystningsfasen som var den jobbiga. Jag har aldrig känt mig så utlämnad, jag fick inte luft, allt var bara ett inferno av övermänsklig smärta.
Ett år efter förlossningen är Johanna kritisk.
– Jag har lovat mig själv att aldrig utsätta mig själv för detta igen. Det verkar inte finnas några garantier om att få hjälp, allt beror på arbetsbelastningen den dag man råkar komma in för att föda. Jag pratade efteråt med en barnmorska som försökte skämta bort det med att nästa gång kanske jag inte behövde föda mitt i semestertider.
Heidi Stensmyren är narkosläkare och vice ordförande i Sveriges läkarförbund. Hon menar att man aldrig har rätt att kräva någonting i vården utan att det är personalen som måste ta det medicinska ansvaret.
– Vi vet att ett kejsarsnitt innebär en större risk än en vanlig förlossning. Det är ju någon som ska genomföra kejsarsnittet och denne som får ta ansvaret om det går fel. Därför måste det alltid vara upp till ansvarig medicinsk personal att avgöra.
Socialstyrelsen har vissa riktlinjer men varje sjukhus har också sina egna.
– I Sverige har vi ingen rättighetslagstiftning som i vissa andra länder. Detta kan innebära att vården ser olika ut beroende på vilken region man tillhör och att det ytterst beror på vilken barnmorska, sjuksköterska eller läkare du har att göra med. Den praktiska siutationen avgör också; det är lättare att få en epidural klockan 22 än klockan 03, säger Heidi Stensmyren.
Vad tycker du? Ska kejsarsnitt vara en rättighet? Kommentera!
Läs mer: Kejsarsnitt i världen
