”När Sjuåringen var 1½-2 år var han extremt tilliltsfull. Han hade inga problem med att krypa upp i främmande människors famn på fester (Oh the horror. Vi tog med honom på fester. Ibland serverades det alkohol på dessa fester. Men jag antar att det inte är mer än fem års preskriptionstid på det brottet). Han var så tillitsfull så att vi, min sambo, numera ex, och jag var oroliga för att han hade anknytningsproblem, och egentligen, innerst inne var osäker. Det gick så långt att vi bjöd hem en barnpsykolog på middag, så att vi skulle få ett professionellt utlåtande utan att behöva betala för det. Och nej, han hade inga anknytningsproblem.
Rumänska barnhemsbarn – som tillbringar sina första år ensamma i spjälsängar – har ofta bestående hjärnskador. Det är ju hemskt synd om dem och forskningen är säkert principiellt intressant och möjligen också praktiskt tillämpbar, t.ex. för de föräldrar som överväger att lämna in sina barn på ett rumänskt barnhem när man åker på semester. Men medierapporter som de rumänska barnhemmen verkar också kunna trigga antidagis-maffian, som utan att blinka överför forskningsresultaten till svenska dagis och konstaterar att barn på dagis har svårt att anknyta. Punkt.
Som jag förstår det bygger den logiken på ett antal premisser som var och en kan diskuteras. För det första nonchalerar man det faktum att andelen barn med anknytningssvårigheter är ungefär lika stor över hela världen och över tiden, dvs den är inte större i Sverige än i länder där man inte har dagis. Det kan i och för sig finnas flera orsaker till detta, men man bör kanske inte strunta i det faktumet om man vill vara trovärdig i sin argumentation.
För det andra bygger logiken – såvitt jag förstår – på ett antagande om ett mer eller mindre linjärt samband, dvs eftersom ingen vuxenkontakt leder till skador, måste anknytningen öka proportionellt med tiden vuxenkontakt. Eller, för att dra paralleller till andra områden. Den som aldrig äter dör, därför är det bättre att äta hela tiden. Den som aldrig sover får psykiska och fysiska problem, därför är det bättre ju mer man sover.
För det tredje bortser man från det faktum att den överväldigande andelen av barn som far illa gör det i hemmet, eller i någon närståendes hem, inte på dagis. Det är mammor och pappor och styvföräldrar som misshandlar barn, fysiskt och psykiskt, inte dagispersonal. För en del barn är faktiskt dagiset den trygghet man har i livet, det som kan skapa en anknytning till vuxna.
Stanna gärna hemma men försök inte att rättfärdiga det med att ni skulle vara så oerhört mycket bättre föräldrar än vi som har eller har haft barn på dagis.
****
Anna är en pseudonym och texten ovan från bloggen Hemliga morsan som går att läsa här:
Vart tredje barn har dålig anknytning till sina föräldrar menade en rapport från Barnombudsmannen härom året. Är dagis bra eller dåligt för relationen mellan barn och förälder?
Alla publicerade berättelser får ett åldersanpassat barnbokpaket från Go’boken.
