För tre år sedan berättade Anette för sin man Mikael att hon ville skiljas. Dottern Julia var då fyra år. Mikael var spelmissbrukare, något som präglat deras relation under många år.
– Det ironiska är att det var när han kom ur beteendet som jag till slut kunde resa mig. Han var räddad men av relationen fanns det liksom inget kvar, berättar Anette.
Hon fick kontrakt på en lägenhet med pendlingsavstånd till dagis men tillräckligt långt bort från det tidigare gemensamma huset. Tre månader senare gick flyttlasset. Anette beskriver det som sorgligt men framför allt som en otrolig lättnad.
– Jag fick blommor, tröstechoklad och välmenande meddelanden från vänner och kollegor den första tiden. Själv kände jag mig euforisk och behövde verkligen inte tröstas. Efter år av elände och åsidosatta behov kunde jag andas igen och kände mig väldigt öppen för livet.
Julias reaktion uteblev i första fasen. Hon frågade inte ens varför, frågan som Anette varit så rädd för, utan tyckte det var spännande med den nya lägenheten. Eftersom både Mikael och Anette varit föräldralediga långa perioder var Julia van vid ensamtid med båda två. I början av separationen träffades de ofta alla tre, Julia bytte boende var fjärde dag för att gradvis gå över till hela veckor med växelvis boende.
– Kommunikationen mellan mig och Mikael är bra. Han är tacksam över mitt stöd och har insett vad han gjort. Vi förstår också att vi sitter ihop under lång tid framåt genom Julia, så varför inte göra det bästa av det.
Läs mer: Varför gifta sig?
Ego-året
Anette beskriver första tiden i lägenheten som fantastisk. Och att hon fått en ny relation till sin dotter.
– Jag kände det som att jag fått tillbaka mitt liv. Jag mådde så bra. Tiden med Julia blev så värdefull, jag var närvarande på ett helt annat sätt än tidigare. Är man omgiven av problem och en dålig relation är det väldigt svårt att finnas där för sitt barn.
Ur separationen växte också en ny tillvaro som singelkvinna. Ett tillstånd Anette inte befunnit sig i sedan hon var 25 år.
– Jag hade ett uppdämt behov av att socialisera. Under åren med Mikael levde jag ganska isolerat. Jag orkade inget annat. Herre gud, jag hade glömt att det fanns så mycket möjligheter, så mycket spänning. Det är skitkul att vara singel när man är äldre och har skinn på näsan. 40 is indeed the new 20! skrattar Anette.
Sorg-året
Men efter ett års festande började Anette känna sig färdig med barhäng, struliga romanser och tillfälliga bekantskaper. Hon började på yoga och mediterade i grupp.
– Ja, det låter som en dålig film om medelålderskris, men jag började på yoga. Det är många 35-åringar i min grupp, kan jag säga. När livet snurrat för fort behöver man hitta tillbaka till sig själv igen.
Anette träffade en ny man, Ulf, som också levde varannan vecka-liv med sin tioåriga dotter. Mitt i förälskelsen började Anette må dåligt.
– Att komma nära någon igen väckte det gamla till liv, minnen som jag kunnat hålla på avstånd under singeltiden. Det var så paradoxalt. Jag kände mig kär i Ulf och vi hade det jättebra men ändå tänkte jag jättemycket på Mikael. Jag sörjde familjelivet, det som kunde ha blivit. Jag sörjde alla år av kamp och jag sörjde att vi orsakat Julia detta; att hon tvingas sakna den ena föräldern hela tiden. Ändå var det rätt beslut. Det minst dåliga.
Omstartsåret
Efter ett år flyttade Ulf och Anette ihop.
– Det var inte helt självklart. Jag undrar emellanåt om jag var färdig med min egentid då. Samtidigt har vi det så bra ihop och är hela tiden hos varandra så det blev mest en massa logistiskt strul med två lägenheter. Men framför allt har vi ju tänkt på barnen. Fast de har funkat bra ihop från början så tvekar man ju…
Läs också: Är du redo för bonusfamiljen?
Anette beskriver sitt liv nu som det bästa av två världar.
– Det är tabu att säga det, jag vet. Men allt det där med noll egentid som folk pratar om har jag helt kommit ifrån. Vi springer inte längre i ekorrhjulet – vi har hoppat av och har hur mycket tid som helst. Varannan vecka har vi vuxenliv och hittar på en massa saker. Vi reser, vi utnyttjar det kulturella utbudet i stan, vi bjuder hem folk, vi rår om varandra. Och varannan vecka njuter jag av tiden med Julia och tiden tillsammans i vår nya lilla familj.
Saknar du inte Julia under veckan hon är hos sin pappa?
Jo, det kan jag absolut göra. Om jag ska vara ärlig så gjorde jag inte det under Ego-året. Men nu gör jag det. Det är en sorg att gå miste om halva hennes liv. För så blir det ju nästan, även om vi håller kontakten. Men barnen har vi ändå bara till låns. Det viktiga är att den tid man har tillsammans är bra.
ENKÄT
Hur klarar du varannan vecka-livet?
Sofie, har dottern Tilda 5 år varannan vecka sedan två år tillbaka:
– Jag hade jätteproblem i början. Det började som en klump i magen dagen innan jag skulle lämna henne till pappan. Sen grät jag i två dagar innan jag vande mig. Men det handlade hela tiden om överlevnad tills jag fick hämta henne igen. Sen var det svårt att veta vad som var vad. Jag var så himla ledsen och sörjde eftersom Tildas pappa träffat en ny, det var mycket känslor helt enkelt. Sen efter några månader gick det lättare. Jag tolkar det som att Tilda kom närmare sin pappa och det får man ju se som positivt. Jag och Tilda pratar i telefon varje dag och nu, två år senare så känns det helt OK men jag vet inte om jag kommer att vänja mig helt. Men det är tyvärr som det är.
Niklas, har sonen Max 6 år och Hanna 3 år varannan vecka sedan ett år tillbaka:
– Jag tror att a och o är att inse att man måste samarbeta, annars blir det slitningar. Jag har flera vänner som krigar med sina ex. Jag och barnens mamma försöker hålla det på en respektfull nivå även om vi har tuffa saker bakom oss. Jag saknar såklart mina barn när de inte är hos mig. Samtidigt går tiden snabbt och vi ringer ibland, men inte varje kväll för det har jag märkt gör barnen mer oroliga. Och det finns ju också något positivt i varannan vecka-livet; jag har fått tillbaka egentiden. Det tjänar nog särskilt mina barn på. De har fått en gladare pappa som hinner med dem på ett annat sätt.
Fotnot: De som nämns i artikeln heter egentligen något annat.
Läs mer: Älskar dig men hatar dig mer
FAKTA
– Mer än hälften av alla äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa. Det är vanligast att skilja sig under det fjärde året, många har alltså små barn. Föräldrar har idag i hög utsträckning gemensam vårdnad om sina barn. För 92 procent av alla barn mellan 1 och 17 år delar föräldrarna på vårdnaden, för 7 procent av barnen har mamman ensam vårdnad och bara 1 procent av barnen har sin pappa som ensam vårdnadshavare.
