Men har barnet egentligen ett behov av att sova tillsammans med föräldrarna? Svaret är nej.
Läs också: Håller koll på dagisbarnen med GPS
Man berövar inte barnet något nödvändigt om man insisterar på att det ska sova själv på eget rum. Undantag är en del av regeln och sådana undantag kan vara om barnet är sjukt, rädd för åska, vid dödsfall i familjen eller andra ting som kan göra barnet ängsligt. Omvänt kan man fråga om samsovning kan skada barnets psykiska utveckling. Här är svaret att det beror på varför barnet fortfarande sover i dubbelsängen.
Det är flera saker att ta hänsyn till här:
1) Barnet och dess behov (som nämnt ovan)
2) Relationen mellan föräldrar och barn
3) Relationen mellan föräldrarna
4) Stämningen i familjen
Kvaliteten i relationen mellan föräldrar och barn beror i stor grad på föräldrarnas medvetna och omedvetna behov. Här är några exempel på motiv som förminskar kvaliteten i familjen:
– Föräldrarna vill eller törs inte ta konflikten med barnet. Därmed blir barnets övernattning i dubbelsängen en del av en defensiv strategi som går ut på att undvika något istället för att uppnå något. På kort sikt får man kanske harmoni i familjen men på längre sikt blir konfliktundvikandet olyckligt och sätter barnet i förarsätet.
– Pappa är ofta på tjänsteresa och mamma känner sig ensam. Uppgiften att förhindra mammas ensamhet är för tung för ett barn att bära.
– Föräldrarna kan inte enas om var barnet ska sova och ämnet blir en bricka i föräldrarnas inbördes maktkamp. Detta är inte sunt för barn – oavsett ålder.
Om föräldrarna är eniga om att det är bäst för alla parter att barnet sover i föräldrarnas säng är det en god idé att anpassa sig och investera i en extra stor säng eller flera madrasser så att barnets nattliga rörelser inte påverkar föräldrarnas sömn – eller omvänt!
Är föräldrarna oeniga?
Om föräldrarna inte är eniga blir det en prioriteringsfråga: det barnet önskar å ena sidan och det föräldrarna önskar å andra sidan. Att offra sexlivet och möjligheten att ha viktiga och nära samtal i sovrummet av hänsyn till nattliga besök av barnen är en riskfaktor för kvaliteten på föräldrarnas relation.
Och det är just denna relation som är det allra viktigaste för barnets trivsel. Det bästa man kan göra för sitt barn är att ta hand om parförhållandet.
Om oenigheten i stor grad handlar om den ena förälderns problem att sätta gränser och säga nej till barnet måste den andre föräldern ta kommandot tills barnet har kommit över frustrationen och ilskan över att bli ”förvisad” till sitt eget rum. Detta kan hålla i sig upp till en månad. (Eller ännu längre om föräldrarna är osäkra).
Stämningen i familjen beror fullständigt på om föräldrarna är eniga eller inte. Om inte blir den präglad av daglig frustration och spänning i alla relationer. Om de vuxna inte klarar att bli överens måste de åtminstone bli eniga i att bevara status quo tills de blir eniga. Inte ta diskussionen varje kväll!
En rekommendation:
När barnet är runt ett år och föräldrarna bestämmer sig för att barnet ska sova i egen säng i samma rum eller i egen säng på eget rum kan man med fördel göra det såhär:
Ta barnet i knät några timmar före läggdags och säg: ”Hör nu här, vännen. Mamma och jag har bestämt oss för att du nu ska sova i din egen säng. Du kanske blir lite ledsen och vi ska trösta dig. Men så blir det.” Ge barnet en kram, en puss och fortsätt sedan med dagen.
Detta samtal har två syften: för det första att förbereda barnet (och ja, en ettåring förstår budskapet men glömmer det snabbt). Det viktigaste är att testa sig själv. Kan jag stå för vårt beslut eller blir orden hängande i en klump i halsen? Lite äldre barn kommer naturligtvis att protestera, och då lyssnar du på protesterna och sen ger du barnet en varm kram.
När det sen blir läggdags blir det som regel drama. Kom ihåg att ur barnets perspektiv handlar detta om att ”i hela mitt liv har jag sovit tillsammans med mamma och pappa och nu får jag det plötsligt inte längre. Varför?”
Säg nej när du menar nej
Det är stor skillnad på hur kraftiga och långvariga barnets protester är, men oavsett måste föräldrarna hålla ut. Det handlar om något så enkelt och så svårt som att kunna säga nej när man menar nej och ja när man menar ja. Det är kanske första gången ni på allvar får prova det som familj, men i gengäld kommer ni att få användning av samma teknik under de kommande 14-15 åren.
Förmågan och viljan att säga ja och nej har ofta varit det som saknats i småbarnsfamiljer de senaste 15 åren, och är också huvudorsaken till otaliga konflikter kors och tvärs i familjen. Här är en god anledning till att låta ledarskapet i familjen mogna.
Det svåra med detta ”nej:et” är naturligtvis att det blir en avvägning mellan föräldrarnas och barnets önskningar – något som i vår ”barnvänliga” tid nästan är tabu – dessvärre! I min bok ”Konsten att säga nej” beskrivs detta som det enda sättet att skapa hela, likvärdiga relationer, och det är detta som är barns behov.
När ni har etablerat en ny rutin och fått den att fungera i en månad kan ni gärna fira tillsammans, med en tårta eller en utflykt, och att föräldrarna tackar barnet för hjälpen. Hur man som par ska fira sin nyvunna frihet överlåter jag tryggt till föräldrarnas fantasi.
Du har väl inte missat: Olgas krönikor
