Ibland använder vi ordet uppmärksamhet i positiv mening och andra gånger i negativ – som ett nästan primadonneaktigt behov av att vara i centrum och inte kunna tåla att andra också får vår uppmärksamhet. Men vi talar också om barns (och alla människors) helt grundläggande behov av att bli ”sedda” som vi brukar uttrycka det. Vad är det egentligen vi menar?
När är ett barns vädjan om uppmärksamhet uttryck för ett välgrundat existentiellt behov och när är det ett osunt uttryck för att det vill få applåder och vara i centrum?
Vi har alla mycket olika behov av ”uppmärksamhet” i betydelsen ”intresse” från andra människor. Några trivs bäst när de får vara ensamma mest hela tiden och andra när de har många människor runt omkring sig.
Det gemensamma är att vi behöver andra människor som ”vittnen” till vårt liv. Någon som märker när vi bytt frisyr, har en vacker klänning, är glada eller ledsna, helst vill vara i fred eller gärna vill dras med i samtalet eller leken.
Vi har alla samma behov av att bli ”sedda” av åtminstone en människa – och gärna flera. Att känna sig ”sedd” betyder att man upplever att man blir sedd ”bakom fasaden” eller ”så som jag verkligen är”. Det betyder att någon måste intressera sig så mycket för oss att de gör sig omaket att ”se” oss bakom vårt självutplånande, framfusiga, muntra, överdrivet uppspelta eller aggressiva beteende.
Behovet av att bli ”sedd” är lika gammalt som människan, men det är relativt nytt att vi också lägger vikt vid det i barnuppfostran och pedagogiken. Det gör vi bland annat för att vi under de senaste fyrtio till femtio åren har lärt oss att många av de barn och vuxna som ägnar mycket kraft åt att skaffa sig ”uppmärksamhet” egentligen bara saknar att bli ”sedda”.
Dagens många dokusåpor på teve, där både barn och vuxna uppträder, leker och tävlar har för vissa bekräftat den moderna människans behov av ”femton minuters berömmelse”. Det råder inget tvivel om att många av deltagarna har anmält sig på grund av stark önskan om att bli ”sedda” och därför blir väldigt besvikna när det går upp för dem att de bara blir sedda på, och att berömmelse och kändisstatus är ett otillfredsställande surrogat.
I dagens barnfamilj, där alla har mer eller mindre fullt upp med olika aktiviteter utanför hemmet, är det ofta en hård kamp om uppmärksamheten. Både barn och vuxna kan gå till ytterligheter och ta till extrema handlingar om de inte upplever sig vara ”sedda” och inte förmår formulera sina behov…
