Vid en separation handlar nästan allt om minst en av parterna är i stånd att skilja mellan moral och psykologi. Oavsett om den utlösande faktorn för skilsmässan var otrohet eller att kärleken tog slut och oavsett om den kommer som en blixt från klar himmel eller efter månader eller år av krigande, är en sak klar: i ett parförhållande är båda alltid lika ansvariga för det som sker och för det som inte sker. Även om den ena parten kanske uppför sig under vanlig moralisk standard gör det inte den andre mindre medansvarig. Det gör henne/honom kanske mindre moralisk skyldig, men inte mindre ansvarig.
Läs: Camilla fuskade med skydd
Dynamiken i livets många kriser har vanligtvis ingen relation till varken rätt eller moral och därför är spelreglerna helt andra.
”Det var han som började”
Varför håller jag denna ”lektion”? För att den ena eller båda parter i en dramatisk skilsmässa ofta använder just moralen som bränsle till och ursäkt för det egna destruktiva beteendet. Undantagsvis sin egen, men oftare den andre partens, brist på moral. Det är samma sätt som tvååringen i sandlådan säger: ”Det var han som började” för att rättfärdiga sina egna handlingar.
Att två vuxna människor uppför sig barnsligt på detta sätt ska man inte bli förvånad över. Det är inte någon lag på att vara mentalt och psykologiskt vuxen innan man bildar familj, och det är som bekant inte heller någon förutsättning för att bli förälder.
Det är inte något moraliskt fel i att vara barnslig. Det är bara ett mänskligt utvecklingssteg som vi var och en måste ta ansvar för – oavsett om det finns någon bra förklaring till det i vår barndom eller inte.
Vem ”vinner”?
Rent statistiskt är det dessvärre så att den mest primitiva/omogna parten ofta ”vinner” i början – får omgivningens moraliska stöd, får barnet, mer uppbackning från myndigheter och så vidare. Det förfärliga är att denna början i värsta fall kan vara i flera år och medför en rad val mellan pest eller kolera, innan det riktiga valet inte längre är en valmöjlighet.
På lång sikt är det lyckligtvis så att den part som klarar att förhålla sig till den andre och gemensamma barn med personlig och moralisk integritet för det mesta ”vinner”.
Eftersom riktigt svåra skilsmässor (cirka 1 av 5) har så stort mänskligt, hälsomässigt och socialt pris för både barn och vuxna och alla framtida kärleksförhållande är det bra om den ena parten har mod till att träda ut ur offerrollen och försöka bli vuxen på riktigt.
Så blir du ett bra ex:
Sök alltid efter den handling eller de ord som rymmer din personliga och moraliska integritet maximalt. (Prata mycket med någon du litar på för att få hjälp och stöd till detta).
Undvik att söka kortsiktiga strategiska lösningar. Det handlar om att vinna ”kriget” inte bara det enskilda slaget.
Prata aldrig kritiskt, moraliserande eller illa om ditt ex inför dina barn, men berätta gärna för dem hur du upplever ditt förhållande till henne/honom.
Kom ihåg att barnens liv är mycket längre än barndomen. Det är aldrig för sent att etablera en ny relation till dem på dina egna (och deras) premisser. Sörj över det förlorade, men ta inte till hämnd.
Om du inte har en ny, klok partner och/eller några goda vänner, eller om du inte vill belasta dem mer än du redan gjort, bör du söka professionell hjälp. Du är kanske inte nåt långvarigt terapifall, men du har förtjänat en bra, insiktsfull sparringpartner och guide så länge det behövs.
Ofta har vi inte så stort inflytande på hur vårt ex utvecklas, men vi avgör själv i vilken grad hans/hennes uppförande ska få ödelägga vår livskvalitet. Livskvalitet handlar inte om vad som sker i livet utan om hur vi förhåller oss till det som sker.
Läs: Bolibompasex
