För jag menar inte att alla kvinnor ska föda utan medikamentell smärtlinding. Inte till vilket pris som helst. Många behöver det verkligen för att ta sig igenom förlossningen och de måste få full tillgång. Och när kejsarsnitt, sugklocka eller tång används finns det skäl för det. För all del. Men det är många som är lite för ängsliga och som helt garanterat hade klarat sig med mycket mindre eller ingen smärtlindring alls.
Läs också: ”Vad är en naturlig förlossning?”
Jag är inte fanatisk. Mina barn har fötts på sjukhus och utan både rökelse, vågskvalp och chanting. Jag fick dessutom dropp för att öka längden på värkarna och elektrode satta på barnets huvud för att följa hjärtrytmen när min flicka blev född. Då fick jag också akupunktur. Det känns naturligt för mig att låta mamman och barnet jobba mot samma mål, utan att döva den naturliga smärtan som följer med. Att föda är inte som att bryta en arm. Det är inte något naturligt över en bruten arm. Men som kvinnor är vi skapade till att kunna föda barn.
Det gjorde hemskt ont att föda. Jag förnekar inte det. Det var väl de 45 minuterna med krystvärkar som tog de sista krafterna. Men jag tror inte jag hade haft någon bättre upplevelse berusad av av lustgas eller epidural. Snarare tvärt om. Jag fick en frisk och pigg flicka på bröstet som var vaken och klar att ammas. Det gav oss en bra start på familjetillvaron.
Det är inte utan skäl som medikamenter som petidin nu tagits bort som smärtlindring vid flera sjukhus. Det berusar både mamman och barnet på gränsen till det försvarliga. Barnen var slappa och trötta och många missade den första goa stunden tillsammans efter förlossningen då både mamman och barnet har hög adrenalinnivå och är upptagna av varandra. Stunden då barnet borde vara klar för att amma. Andra typer av smärtlindring kan också inverka på detta sätt. Är det då värt att ha mindre ont under förlossningen om man också riskerar att ge bort denna värdefulla tid tillsammans?
Man kan inte minnas smärta. Och det är intressant. Varför? Vissa säger att det är för att vi ska föda mer än ett barn. Det kan jag skriva under på. När min flicka blev född sa jag att det skulle dröja länge till nästa gång. Knappt 24 månader senare var det dags igen och först när det var dags att föda mindes jag hur ont det gjorde förra gången.
Men man håller ut smärtan så länge man vet att världens bästa gåva väntar i andra änden. Att kunna jobba tillsammans med kroppen, inte mot den. Låta kroppen styra och göra det den är gjord för. Epidural kan försena förlossningsförloppet, och för mig handlar det inte bara om hur ont det gör men också hur länge det gör ont. Jag hade inte lust att ha ont längre än jag behövde.
Tidigare var sjukhusförlossningar nästan som sjukdom. Man skulle ha minsta möjliga smärta, ligga på rygg, barnen skulle vara på en annan avdelning medan mamman vilade ut sig. När jag födde var det en naturlig förlossning med en barnmorska som ovärderlig hjälp. Barnet lades på bröstet och en timme senare blev han vägd och mätt för att därefter ges tillbaka till oss. Ensamma med barnet. Som familj.
Vi behöver inte dra ut det till extremer för att kalla det naturligt. Men när man proppar sig full med onödiga medikamenter tycker jag det blir onaturligt. Det viktigaste är att låta kroppen göra sitt jobb. Och det tryggaste är att ha välutbildad personal tillgänglig ifall något dyker upp som komplicerar förloppet. Men förlossningssmärta är positiv smärta. En typ av smärta man förstår upphovet till och som går över.
Läs mer: Alexandra Pascalidou: ”Två förlossningar i en – jag har nog aldrig känt mig så blåst på konfekten”
