Det var en manlig sjuksköterska som tog emot oss, och jag irriterades över att jag för en sekund tänkte tanken att han kanske höll på att studera till läkare. Jag som visste bättre.
När vi hade meddelat vårt ärende gick han iväg och kom tillbaka med vad jag förmodade var vaccinet. Innan han tog fram sprutan berättade han med lugn och pedagogisk röst för Korvas att hon skulle få ett jättefint Barbieplåster när det hela var över.
Läs: Daniels krönikor
I likhet med de flesta barn älskar Korvas plåster, och ser dem närmast som medaljer för tapperhet i strid. Hade hon fått välja själv hade hon sannolikt valt ett plåster med en katt på, men vilket naturfärgat förband som helst skulle ha gjort henne jublande glad.
Nu fick hon inte välja själv, utan antogs vara intresserad av anorektiska bimbon, mot bakgrunden av att hon hade en jämn näst sista siffra i sitt personnummer. Vårdcentralen hade bunkrat upp med ett stort lager specialtillverkade plåsterförpackningar till barnen. Superhjältar åt pojkarna och trådsmala hemmafruar åt flickorna.
Sköterskan rodnade när jag bad om ett annat plåster till min dotter. ”Självklart”, sa han och skakade på huvudet och verkade både road och irriterad över sin egen handling. Och nog var det en smula dråpligt att han – en man med ”sköterska” i sin titel – skulle trampa i genusfällan. Han som borde veta bättre.
”Det här är ju som en dålig sketch” sa han skrattande när han kom tillbaka, fortfarande lite röd om kinderna. ”Att jag kommer in genom dörren igen, med ett annat plåster.”
Är inte hela föreställningen om den fria individen som en dålig sketch, tänkte jag. Bilden av att man styr fritt över sina egna val och intressen, och inte efter mallar som andra har tillverkat.
Flickorna har aldrig valt Barbie. Barbie har valt dem.
