Även om det inte sker medvetet så är de traditionella könsrollerna så djupt rotade att till och med bebisar behandlas olika, beroende på om de är pojkar eller flickor. De tillskrivs en massa egenskaper och behandlas därefter, vilket man inte behöver vara något geni för att förstå att det påverkar vilka egenskaper de kommer att utveckla.
Genom att med färger och plagg tidigt koda sina barn efter kön ger man dem därför en sämre chans att vara sig själva. Lite som att hänga på barnen en bruksanvisning från medeltiden med instruktioner för hur de ska behandlas. Instruktioner som inte tar hänsyn till personlighet.
Byxor är ett friare plagg på det sättet, eftersom den pojkstämpel de ursprungligen hade i hög grad har suddats ut, varför bäraren av byxorna inte per automatik placeras in i något specifikt fack.
Nu är det inte alltför sällan Korvas har på sig klänning, eftersom hon är äldre och ibland själv väljer att det är det hon vill ha på sig. Därmed inte sagt att hennes val är fritt, det vore synnerligen naivt att tro, för det är knappast hon som har valt att man för flera hundra år sedan bestämde att klänningen skulle vara ett flickplagg. Hon väljer inom de ramar som tidigare generationer har givit henne.
Läs: Daniels krönikor
Men jag är övertygad om att min dotters ramar är lite, lite vidare nu än de hade varit om vi redan från bebisålder hade klätt henne i könsuniform.
Vid entrén till gården på dagis finns en skylt med en stor och en liten figur som håller varandra i handen, som uppmanar till att man ska stänga grinden efter sig. När Korvas pekar på den större figuren och säger ”pappa”, så låter hon sig inte luras av att han bär klänning. Det hon ser är en större individ som håller en mindre i handen, och när det nu är jag som går med min dotter till dagis, så är det ju fullt logiskt att den stora figuren är pappa.
Alldeles oavsett vad han har på sig.
