Egentligen är det inte så konstigt. Att skaffa barn handlar ju i grunden om reproduktion. En medfödd drift att föröka sig och föra sina gener vidare. Jämförelser av det här slaget blir ju bara ett sätt att försöka bekräfta att man har lyckats ro projektet i hamn. Men jag kan inte låta bli att tycka att man snuvar de minsta människorna på sin unikhet och reducerar dem till simpla innehållsförteckningar, med föräldrarnas egenskaper travade på varandra.
Jag ska inte sticka under stol med att jag sannolikt hade resonerat annorlunda om min dotters drag hade tillskrivits mig i högre grad än de har gjort. Kanske hade jag då sett jämförelseleken som en av de allra viktigaste. Kanske hade jag låtit trycka upp t-shirts med bilder av min dotter på, tillsammans med texten ”Pappas flicka”. Och samtidigt, med ett illa dolt självbelåtet leende på läpparna, tröstat Lisa med kommentarer som ”jo, men ni är faktiskt jättelika på fötterna”.
Hur jag nu skulle ha reagerat kan jag alltså bara spekulera i, eftersom snacket om min dotters drag nära nog till hundra procent har kretsat runt hennes slående likhet med sin blonda mamma. I början tyckte jag att det var rätt jobbigt och kunde ibland bli uppriktigt nedstämd. En känsla som inte berodde så mycket på att likheterna tillskrevs Lisa, som på att de därmed avskrevs mig. Här hade jag just fått ett barn och ingen kunde se någon koppling mellan oss. Som om varje uttalad olikhet gjorde henne lite mindre min.
Så klandra mig den som vågar, om jag nu skulle råka se nöjd ut medan jag räknar de ytterligt få, men ack så markanta, mörkbruna hårstrån som har börjat dyka upp på min dotters vackra huvud.
Läs också: Status att skaffa många barn
