Läs: Daniels krönikor
”Ser du Korvas!”, sa jag. ”Vad fina de är, höstlöven. Nu ramlar de av från träden.”
”Varför ramlar de av då?”, undrade hon, och jag berättade att de gör det på hösten, när det börjar bli kallt och det inte är lika ljust ute. Då dör de och orkar inte sitta kvar på träden längre, och sen blir de jord.
”Men VARFÖR dör de och ramlar av?”, fortsatte hon envist, och för varje nytt svar jag gav henne kom ett nytt ”varför”, tills jag inte kunde svara längre och fick säga att jag inte visste. För vad vet jag om löv och träd egentligen? Visst, jag har förstått att bladen behövs för att ge träden energi, men jag kan ändå inte ge någon rimlig förklaring till varför de inte behövs på vintern, annat än att träden är konstruerade på ett sådant sätt att de inte behövs då. Men varför är träden konstruerade på ett sådant sätt? Gräver man tillräckligt djupt inom vilken fråga som helst kommer man alltid till en punkt där till och med experterna bara kan svara ett ogrundat ”därför” på ett ”varför”.
”JO, du måste säga!”, sa hon och tittade allvarligt på mig.
”Men jag vet faktiskt inte”, svarade jag.
”Du måste säga annars börjar jag gråta”, fortsatte hon, samtidigt som tårarna strömmade nerför kinderna. ”Du måste säga varför de dör och ramlar av.”
Jag lyfte upp henne i famnen och genomled några sekunders inre kris, innan jag kom på vad jag skulle svara. Därefter bar jag fram henne till fönstret så att vi kunde titta ut tillsammans och så höll jag upp hennes hand och förklarade att löven på grenarna är som naglarna på fingrarna. När de har blivit för långa måste man klippa av dem, men så växer de ut igen. Precis så är det med bladen.
”Nu är det hösten som klipper naglarna på träden.”
Läs mer: Skippa gärna förlossningen, pappa.
