Separationsångest

Hur ska man hantera rädslan?

Den rädsla som barnet visar är äkta. Och den kommer att försvinna snabbare om du tar den på allvar och barnet känner att det inte finns någon grund för den. Det är viktigt att barnet får ständiga bevis på kärlek och trygghet från dig så att den bygger upp en tillit till dig, och därmed får en god grund för tillit till sin omvärld generellt.

Om barnet har börjat krypa och kan följa efter dig i rummet som det önskar blir livet lite enklare. Om separationsångesten däremot kommer innan barnet själv kan förflytta sig får du ställa in dig på att vara ständigt synlig för barnet. Om du ska lämna rummet är det bäst att ta med barnet. Barnet vet inte var du ska och förstår heller inte att du kommer tillbaka.

Efterhand kommer barnet att få det som psykologer kallar objektpermanens, det vill säga förståelsen för att det som försvinner ur barnets åsyn inte är permanent försvunnet utan existerar fast barnet inte kan se det. Detta kan du se om du till exempel gömmer en leksak under mattan. Om barnet börjar leta efter leksaken har barnet fått objektpermanens. Det är då lättare för barnet att hantera separationsångesten.

Titt-ut är en bra lek under denna period. Göm dig bakom en handduk medan du pratar med barnet, till exempel ”var är pappa nu?” för att sen titta fram igen. Efterhand kan du gå ut ur rummet och låta dörren stå på glänt medan du fortsätter att prata med barnet.

Om du inte tar hänsyn till barnets ångest riskerar den att bli värre. Det är till exempel viktigt att inte smita iväg när du ska lämna barnet, utan att alltid ta tydligt avsked, gärna på samma sätt varje gång så att barnet vet vad som gäller. På samma sätt kan du också ha samma hälsningsritual när du kommer tillbaka. När barnet har upplevt detta flera gånger kommer separationsångesten att minska.

Även korta stunder av separation som upplevs som ångestfylld kan innebära förändringar i barnets beteende. Barnet kan till exempel bli väldigt upptaget av att följa efter dig så att du inte försvinner ur barnets åsyn. Därmed får barnet mindre lugn och ro att lära sig att sysselsätta sig själv. Försök undvik allt för långa separationer under denna period. Om det inte kan undvikas så är det viktigt att barnet är i kända miljöer med människor det känner väl. Ett särskilt gosedjur kan också vara en tröst. Efter att du kommit tillbaka kan barnet behöva extra bekräftelse och gos.

Var inte rädd för att barnet ska bli mammigt eller pappigt. Efter denna period kan barnet återigen närma sig andra människor.

Mitt barn är rädd för främmande människor – är något fel?

Konstigt nog kan ett barn som inte är rädd för främmande personer under denna tid både vara ett bra och ett dåligt tecken. I några fall kan det betyda att anknytningen till föräldrarna är otrygg. Barnet visar då inte tydliga tecken på att det föredrar föräldrarnas sällskap framför andras, utan kan lika gärna söka kontakt med och låta sig tröstas av andra. En rad undersökningar har visat ett samband mellan barns oförmåga att knyta an till föräldrarna och beteendestörningar senare i livet. Barn med bra anknytning får bättre självtillit, de har lättare att visa empati och får ofta också ett större intellektuellt försprång.

Men om du vet att anknytningen mellan dig och ditt barn är bra kan frånvaro av separationsångest och rädsla för främlingar helt enkelt betyda att barnet är tryggt. Det har fått uppleva att om du försvinner så kommer du alltid tillbaka, och även om det blir överlämnat till andra en stund så kommer mamma och pappa snart att dyka upp igen.

Det är därför viktigt att du inte drar några förhastade slutsatser om du ser att barnet är tryggt med främmande människor. Om du är osäker på barnets anknytning till dig kan du ta kontakt med BVC. De kan undersöka samspelet mellan er och eventuellt ge råd för att stärka anknytningen.