Det första rådet är att stressa ned och att undgå att göra läggningen till ett projekt. Gör du ett projekt av det uppstår det stress. Barn hatar att bli föremål för föräldrarnas projekt och strategier vilket även gör dem stressade. Resultatet blir en ond cirkel som driver hela familjen till vansinne.
Vara nära varandra
Det är mycket bättre att se på läggningen som ett privilegium – en möjlighet att få vara väldigt nära varandra. Fokusera på att varva ned och landa. Att distansera sig från den annars så stressiga vardagen. Inte minst genom att se till att bli uppdaterad på hur ditt barn har haft det under dagen och hur ditt barn mår. Föreställ dig att du ska lägga en tvååring som har haft en ansträngande dag på dagis och att du själv är lite uppstressad av en eller annan grund. Om barnet är oroligt och protesterar säger du:
– Jag har sett framemot att få lägga dig i kväll men, jag märker att du är stressad och tycker det är svårt att slappna av. Kan du inte hjälpa mig?
Därefter tar du barnets hand och lägger den på din mage och låter din egen hand vila på barnets.
– När jag är stressad hjälper det alltid att andas djupt i några minuter och det hjälper om jag kan känna din hand.
Därefter andas du djupt och långsamt i ett par minuter. Om barnet fortfarande är oroligt säger du:
– Låt oss lägga oss på rygg så ska jag hålla din mage så att du kan lära dig hur jag gör.
Du kan inte ljuga om din egen stress. Ditt barn märker omedelbart din egen oro, vindlande tankar, eller bara några uns av inre rastlöshet.
Om det inte på en gång hjälper med andningsrutinen, kan du försöka igen. Om det inte funkar säger du:
– Jag kan uppenbarligen inte slappna av i dag och då får inte heller du sova. Låt oss dricka ett glas mjölk/ se lite på tv/lyssna på stilla musik eller liknande för att se om det hjälper. Behåll kroppskontakten med barnet och:
– Så, nu blev jag äntligen lugn. Du då?
Om barnet svarar bekräftande:
– Så bra, då går vi tillbaka till sängen igen.
På det här sättet får du kanske en timmes lugn och lärorik stund med ditt barn sitället för en maktkamp som ingen lär sig någonting av. Återupprepa proceduren när de behövs och plötsligt en dag så kommer barnet att säga:
– Kan du hålla mig på magen?
Vilket röstläge har du?
Låt oss föreställa oss ett annat scenario där din son på tre år mer eller mindre svarar ”nej” vad du än föreslår.
Det är ett sätt för barnet att markera sin nyligen upptäckta självbestämmande vilja, som de glädjer sig åt. Det är därför de ofta ler när de säger nej! I treårsåldern börjar allt bli lite mer nyanserat och om inte förr så är det dags att du börjar lyssna på dig själv. Eller att du och din partner lyssnar på varandra. Hur låter det när ni säger: ”Nu är det läggdags!” eller ”Nu ska vi äta!”. Är det en invitation eller en order?
Nu är det ju så med de flesta barn att de konsekvent svarar: ”Jag är inte trött!” eller ”Jag är inte hungrig!”, något som är sant i den mening att de inte har haft tid att känna efter om de är det eller inte.
Om det finns befallning eller kommando i din röst är det en bra idé att ändra formuleringen så att tonen som både barn och vuxna inte gillar försvinner. Försök med:
– Du, klockan har blivit mycket, så inom en timme vill jag gärna lägga dig.
– Ja men, jag är inte trött!
– Nej, jag vet det. Men ge mig besked när du blir det.
Eller:
– Du, maten är färdig nu och vi börjar att äta. Du är välkommen när du blir hungrig.
– Jag är inte hungrig!
– OK, men varsågod och kom när du blir det.
Var ärlig
Ingen av dessa exempel är uttryck för en demokratisk filosofi (Du kan själv bestämma om du vill sova eller äta): De är uttryck för ledarskap som lämnar tillräckligt mycket plats åt barnet att skapa sina egna erfarenheter.
Tusentals föräldrar har prövat detta i praktiken och har generellt upplevt att det maximalt går 20 till 40 minuter innan barnet själv ber om att få lägga sig. Eller 10 till 20 minuter innan de sätter sig vid bordet och börjar äta. Det är föräldrarna som sätter ramarna, men gör dem vida nog att skapa handlingsutrymme för barnet.
Om det är dålig stämning mellan föräldrarna som hindrar barnet att komma till ro för att sova hjälper det att säga sanningen:
– Du, jag vet att du märker att pappa och jag inte har det så bra med varandra just nu. Vi pratar om det och vi ska nog få det bra igen. Du kan bara sova lugnt!
Dagis- och skolbarn
Med dagisbarn över två år och skolbarn är det klokt att använda läggningstiden till att låta barnen berätta utifrån kommentarer som till exempel:
– Jag är så glad för ditt dagis/skola. Jag gillar särskilt XX. Gillar du också att vara där varje dag?
– Hur har XX (barnets bästa vän) det egentligen nuförtiden?
– Vad var det bästa som hände på dagis/skolan idag?
– Ibland tycker jag det är jobbigt att gå till jobbet varje dag. Har du känt det så någon gång om att gå till dagis/skolan?
Vissa barn får så lite reell uppmärksamhet under dagen att de inte kan finna ro innan de upplever att de har blivit ”sedda”.Andra får så mycket att de bara vill har mer och mer. Barn är inte maskiner och kan inte leva länge med att bara fungera. De måste känna att de lever, blir seddda, värdesatta och erkända för att hitta balansen.
Vuxna är i perioder tvungna att bara genomlida saker för att få tillvaron fungera, men till skillnad från barn har vi ett framtidsperspektiv. Vi vet eller hoppas att det blir bättre. Det vet inte barn. Därför klarar de dåligt att offra närheten, leken och upplevelsen av att bli älskade av hänsyn till framtiden.
Läs mer om sömn: När läggningen blir en kamp
