Tips från en pappa på jämställdhet del 2

”En bärstol, som man bär på ryggen och barnet sitter i, är en väldigt bra sak, tycker jag. Inte bara för att man ska kunna komma ut på små skogspromenader ibland. Utan kanske framför allt för att man ska kunna bära den lille när man gör olika saker hemma. Att diska kan t.ex. vara ett elände när 1½-åringen sliter i ens ben och skriker att han vill vara med, men betydligt lättare om han sitter på ryggen och kan kika över axeln och se vad som händer, och i stort sett vara nöjd med det, åtminstone en stund.

 

Jag prövade också att klippa gräs med lillkillen på ryggen (vi har en manuell gräsklippare, den bullrar inte så mycket som en motordriven) – han tyckte det var roligt, och jag tyckte det var jättejobbigt för hela kroppen, men det är ju nyttigt när man har svårt att hinna med någon normal motion. Förmodligen känner barnet en närhet till den som bär, även om man själv tycker att man har ganska begränsad kontakt med den som sitter på ryggen.

 

Kvällsrutiner
Så småningom införde vi en kvällsrutin med tandborstning, tvättning och godnatt-saga. Först läste vi för honom när han låg i spjälsängen, men senare skaffade vi en rejäl säng där en vuxen får plats att ligga bredvid honom. Jag och sambon turades om att läsa för honom varannan kväll. Det var jättemysigt – ofta kändes det som den enda stund på dagen då jag liksom lugnt koncentrerade mig på att göra något tillsammans med honom, istället för att tänka på en massa annat som skulle hinnas. Först läste jag ibland många sagor, men sedan begränsade vi det till två sagor per kväll. Somnade han inte under sagoläsningen så släckte man sedan och sjöng för honom.

När han sedan vaknade på natten så brukade han antingen komma till vårt sovrum och lägga sig mellan oss i dubbelsängen, eller ropa på mig för att jag skulle komma och ligga hos honom tills han somnat om igen (oavsett vem av oss som hade läst saga den kvällen). Det hände ett par gånger att min sambo gick dit istället och han började stortjuta ”jag vill att pappa ska komma”, och efter det tyckte både hon och jag att det var bättre att jag gick dit direkt, istället för att vi båda skulle hållas vakna av hans tjut. Ofta somnade jag om där och sov resten av natten i hans säng. Och jag kunde inte låta bli att känna mig rörd av att han ville att just jag skulle komma – på sätt och vis kändes det som en belöning för alla nätter jag stått och dragit hans spjälsäng fram och tillbaka och gnolat envetet för att få honom att somna om.

 

Pappighet och separationsångest
Strax innan vår son skulle börja på dagis blev min sambo gravid igen. Efterhand som magen växte och hon blev tyngre, och fick svårare både att böja sig och att lyfta honom, blev det förstås i allt högre grad jag som tog hand om blöjbyten och som tog upp honom när han behövde tröstas. Han anpassade sig utan problem till det. Jag minns tydligt en gång när han talade om att han hade bajat, sambon frågade om hon skulle byta blöjan på honom, och han sa glatt och bestämt ”Det kan pappa göra!”, som om han nu var helt inställd på att detta var pappas uppgift. Under denna period, alltså efter att även jag hade börjat jobba igen, började hans mammighet att övergå till en pappighet istället.

Det blev också så att han oftast kom till mig när han gjort illa sig – förmodligen för att jag orkade lyfta upp honom och hålla honom medan jag tröstade honom. En gång sa min sambo ”Mamma tycker så mycket om Dig – tycker Du om mamma också?” varpå lillkillen svarade ”Ja – fast jag tycker mest om pappa när jag är ledsen”.

När jag hjälper honom att byta om och borsta tänderna händer det ofta att jag sätter mig på golvet med benen i kors, och så småningom blev det rutin att han vill ligga i mitt knä en liten stund varje kväll, oftast innan vi borstar tänderna. Så småningom har han också börjat vilja sitta i knät vid matbordet ibland. Det ville han aldrig när han var bebis. Jag tycker fortfarande det är mer mysigt än jobbigt – jag brukar tänka att man får ta vara på de år man har ett barn som vill sitta i knät, för rätt som det är så är han för stor.

 

Hemma tillsammans med syskon
När sedan vår dotter föddes kom nya utmaningar, och en helt annorlunda situation. Först och främst prioriterade vi att försöka få storebror att vara snäll mot sin lilla syster och inte överdrivet svartsjuk på henne. Efter de tio pappadagarna jobbade jag 30% ett tag, så att jag bara jobbade när han var på dagis, och sedan tog jag en lång sommarsemester. Sammantaget gjorde det att de första tre månaderna var vi hemma båda två när båda barnen var hemma. Det var nog bra för oss allihop. Storebror har inte visat någon svartsjuka när lillasyster ammar – däremot har det hänt ibland när jag pysslat med henne att han sagt ”kom till mig nu, mamma kan ta hand om Lillan”.

 

Han var oftast snäll mot sin lillasyster, men det hände också att han gjorde dumheter mot henne, och att han inte brydde sig märkbart om att vi försökte säga ifrån på skarpen. Några gånger fick vi ta till bestraffningar som att skälla ordentligt och sedan ställa honom i ett annat rum och gråta för sig själv (ett avsteg från det vi tidigare tillämpat att han inte skulle behöva vara ledsen i ensamhet – men nu var det som en yttersta bestraffningsåtgärd, inte som en vardagsrutin eller ett sätt att lära honom somna).

Storebrors redan utvecklade pappighet tillsammans med lillasysters amningsbehov ledde till att det blev ganska uppdelat, så att under de första månaderna tog sambon mest hand om lilltjejen och jag tog mer hand om gullegubben. Så nästa utmaning har varit att försöka se till att inte den uppdelningen ska gå för långt. I början var vi noga med att läsa god natt-saga varannan kväll, men sedan blev det oftast jag som läste för honom, och när sambon skulle göra det så kunde det krävas ganska bestämd övertalning av sonen som oftast tyckte att det var pappas tur. Så småningom har vi jämnat ut det där litegrann, så nu får mamma läsa lite oftare igen.

 

Att vilja bli buren
Nuförtiden vill sonen ofta bli buren uppför och nerför trappan. När vi ska upp går han först upp tre-fyra steg, och när vi ska ner går jag först ner några steg, innan jag tar honom i famnen, på så vis blir det skonsammare för ryggen. Han brukar också vilja bli buren ut till brevlådan när vi hämtar morgontidningen. I övrigt är det mest när han är trött eller ledsen som han vill bli upplyft och buren litegrann.

När jag kommer hem från jobbet kommer han ofta kilande och ropar glatt ”jaa – det var pappa som kom!”. Och när han vill vara nära säger han med sin lenaste röst ”mmmmm – pappaaa” och lägger ansiktet mot mig, och jag svarar ”mmmmm – gullegubben” eller något sådant och klappar honom mjukt. I de stunderna känns det som jag får väldigt mycket kärlek – och som att det fylls på energi och motivation som hjälper en att orka med de konflikter och bråk som vi också har varje dag.

Han har också kommit på att det är roligt att klättra och klänga på pappa. Det kan vara lite jobbigt, men jag tror att det framför allt är ett sätt för barn att söka närhet, så jag brukar bejaka det men försöka hålla det inom vissa gränser.

Vid ett tillfälle när vi hade en rörmokare här, så kröp sonen upp i mitt knä och förklarade glatt för rörmokaren att ”Lillan är lite mammig och jag är lite pappig!”. Vid ett annat tillfälle i våras hände det dock att han gjorde sig illa och blev ledsen, och när jag lyfte upp honom och försökte trösta honom så ropade han efter mamma – jag blev lite förvånad, men tänkte att det var väl en liten balansering till de gånger det varit omvänt. Och pappigheten har inte gått alltför långt – när bara mamma finns till hands är han nöjd med henne.

Från april till juni jobbade jag och sambon hälften var, vilket innebar att jag fick betydligt mer tid tillsammans med lilltjejen än tidigare. Om hon såg när mamma gick på morgonen så blev hon ofta ledsen en liten stund, men sedan var hon nöjd med pappa resten av dagen.

 

Att finnas där för båda barnen
Ibland när jag sitter på golvet kryper hon upp i mitt knä, ungefär som hon sett att storebror gör, och verkar tycka att det är mysigt, fast hon ligger inte kvar särskilt länge. Ibland när hon är ledsen är hon så svårtröstad att det inte hjälper med ”Sååå, sååå, sååå-metoden”, men då kan det fungera att bära omkring henne en stund så hon blir lite lugnare, och sedan hissa upp henne mot taket några gånger, det tycker hon är roligt.

Lillasyster kom igång lite senare med att äta, vilket gjorde att vi inte tog bort amningen på nätterna lika snabbt utan lite mer successivt. Det har inneburit att första delen av natten (ett varierande antal timmar) har jag gått upp och somnat om henne när hon vaknat i spjälsängen, men när jag tyckt det var lämpligt (eller när jag inte orkade mer) har jag lyft upp det sovande barnet till sin mamma och sedan har hon fått ligga där resten av natten. Hon har sovit oroligare och vaknat mer om nätterna än storebror gjorde, men vi har ändå fått uppleva några nätter då hon sovit över 7 timmar i sträck.

Själva insomningen sker fortfarande oftast i samband med att hon ammar, men nu fungerar det även bra att jag får henne att somna genom att hålla henne och dansa lite till Smokie-skivan. En del kvällar verkar det som att hon ammar tills hon är mätt, och sedan slutar hon glatt med det och verkar inte alls särskilt trött, men kommer gärna till pappa och somnar skönt efter ett par tre Smokie-låtar. Då känner jag gott hopp om att vi ska hitta en balans så att inte hon heller bara blir mammig hela livet.

Nu efter sommarsemestern ska jag vara helt föräldraledig i ca 7 månader. Jag ser fram emot att få koppla bort jobbet lite mer än jag gjorde under min förra långa föräldraledighet, då jag jobbade 20 %. Och förhoppningsvis ska jag under denna tid kunna lägga en grund till att även lillasyster känner sig lika trygg och belåten med sin pappa som med sin mamma.”