Fråga:
Hej Eva, vi har en väldigt jobbig situation med min 3 åriga dotter. Hon har sedan födseln alltid varit otålig, orolig, grinig och arg med ständiga utbrott som ibland ledit till kräkningar. Hon har svårt att leka lugnt allt är ofta lite halv hysterisk, hon är sällan glad.Vad man än gör ska hon ha något hela tiden, mamma gör det jag vill ha det. Jag känner mig helt uppstressad av henne. Hon kan gå in i sitt rum och bara kasta ut alla leksaker på golvet och inte ens leka med dem. Hon skriker och får vredesutbrott ungefär en gång i halvtimmen och det känns som det ända jag säger var 10 min är lugna dig älskling ,skrik inte. Eller så har hon oroliga halvhysteriska läten hela tiden som får mig helt nervös. Ibland känns det som hon gör saker med flit och inte vill lyssna, inte ”hör mig när jag pratar”. Hon har så stark personlighet att man ständigt måste tänka på sätta gränser,för att inte uppmuntra hennes utbrott som något som funkar. Hon har precis börjat dagis,och pappa har varit bortrest 3 veckor plus börjat sova ensam med lillebror i ett rum. Nu skriker hon hysteriskt varje kväll lillebror blir rädd jag måste gå in 5-6 gånger och säga till henne. Varför har hon sen hon var liten aldrig vaknat glad, det undrar jag okså över alltid gråt eller skrik nu är det värre än nånsin hon skriker helt hysterisk när hon vaknar. Hon vill bara vara nära mig hela tiden och inte gå till dagis säger hela tiden jag saknade dig mamma och jag älskar dig…tack så mycket för svar! Mycket orolig mamma
Svar:
Hej
Du beskriver verkligen ett svårt föräldraskap. Att du ber din dotter att lugna sig är helt rätt, men hur väl lyckas hon komma ner i varv? Av din beskrivning att döma behöver ni hitta mer effektiva sätt att hjälpa henne att bli lugn. Min gissning är att din dotter är både aktiv och mycket känslig till sin läggning. När hon är frustrerad för något regerar hon med ökad aktivitet.
Det låter som det varit mycket för henne den senaste tiden med förskolestart, saknad efter pappa och eget rum att sova i. Kan du bekräfta för henne att det inte är konstigt att hon blivit orolig? Det är nog också klokt att välja dina strider så att det inte blir kamp hela tiden. Och sen lugna, lugna och åter lugna. För att ett barn ska utvecklas väl både känslomässigt och intellektuellt måste det vara i balans majoriteten av tiden.
Helt tydlig är det att hon behöver mycket hjälp av er föräldrar för att bli lugn, hon kan inte själv. Hjälper det henne att ha kroppskontakt med dig? Blir hon lugn av att du sitter med på golvet och leker åtminstone en halvtimme/dag? Kan du förklara en del av känsloutbrotten för henne så att hon förstår sig själv bättre? Kan ni föräldrar ha egna stunder med er dotter då lillebror är med den andre föräldern? Kan du hålla undan din egen frustration så att det inte blir en ond cirkel av stressad och nervös mamma och hyperaktiv och missbelåten dotter?
Trösta dig med att hon är i en krävande ålder och att det blir bättre, men att hon behöver mycket hjälp av er föräldrar.
Ha det gott!
Eva
