Låt måltiderna vara ifred!

Smaken är olika

Ibland handlar det självklart om just maten och näringsinnehållet. Vi vill ju så gärna att barnen ska växa och bli stora och starka. Därför försöker somliga föräldrar att utöva en mycket tydlig kontroll över intaget, måltid för måltid. Om man envisas med sådant som att barnen ska äta grönsakerna, äta köttet, äta upp allt de fått på tallriken, äta sig mätta på huvudrätten innan de får efterrätt, så har man valt att ta sitt föräldraansvar på ett sätt som kommer att föra med sig en otrolig mängd hårt arbete och en hel del konflikter.

Många av oss vuxna har nämligen glömt hur nyanserad och finstämd barns smak och aptit i själva verket är. Därför förundras vi över att de plötsligt inte vill veta av de morötter som de hittills har älskat och vi söker oss till allehanda förklaringar som i regel inte har något med saken att göra. Barns smak ändrar sig bara.

Alla barn – och många vuxna – har perioder som varar i dagar eller veckor då de helst vill äta en och samma sorts mat. Men om man begränsar sin kontroll till vad som köps hem och låter barnen sköta det där på egen hand kommer man att finna att de under en halvårsperiod själva reglerar sin kost. Såvida de inte redan har utsatts för så strikt kontroll att de har tappat känslan för vad kroppen behöver och har lärt sig att vara mer uppmärksamma på hur deras föräldrar vill ha det. Och barns reaktion på förmynderi är som alltid sund och naturlig. Om man pressar dem till att göra något visst under en längre tid, kan man vara fullständigt säker på att de börjar göra det rakt motsatta.

Det är inte bara barnens smak som är svårstyrd utan också deras aptit. Den kan variera otroligt mycket från dag till dag eller från timme till timme. Det finns inte något upproriskt eller oartigt eller något på annat sätt oroande i att ett barn som klockan sex bara kan få i sig en halv köttbulle och en potatis plötsligt har matlust nog för tre portioner cornflakes en timme senare.

Det krävs minst tjugofem år av sträng självdisciplin innan man är hungrig precis på mattiderna. Föräldrarna kan alltså lugnt slappna av vid själva måltiden och i stället förvalta sitt ansvar genom att styra familjens inköp så att det blir en rimlig balans bland de matvaror som finns hemma.

Men måltiden är inte bara proteiner, fibrer och kalorier. Den erbjuder också en enastående chans att få se familjens själ i spegeln.

Det sätt som maten lagas på, den stämning som råder när man äter, och den grad av närhet eller avstånd som upplevs runt bordet, är direkta uttryck för hur familjen just då ser ut på insidan.

Sett ur detta perspektiv är det naturligtvis meningslöst att betrakta måltider som något som ska styras efter bestämda spelregler eller i detalj bestämmas av de vuxna. För detta hindrar oss från att lära känna vår familj. Den som försöker bringa ordning och struktur i en kaotisk och ostrukturerad måltid stänger i själva verket ögon och öron för hur familjen faktiskt mår.

Därmed inte sagt att man ska resignera inför kaos och acceptera att barnen sitter och bråkar eller går till och från bordet som det passar dem. Men disciplin har aldrig löst några problem, på sin höjd gjort dem osynliga för en tid.

Om måltiderna blir totalt misslyckade måste föräldrarna slå sina kloka huvuden ihop och försöka förstå vad det är som gör att familjen just nu vantrivs. Och de bör försöka skilja mellan vad som är viktigt för familjens trivsel och vad som bara har att göra med konventioner om hur man äter. För vid närmare betraktande är många av de normer som vi försöker följa kring måltiderna bara mer eller mindre meningslösa vrakspillror från vår egen uppväxt, och mycket få av dem klarar ens en rimligt kritisk analys. Så för en gångs skull säger vi inte att föräldrarna ska ta på sig ännu mer arbete och ansvar och känna ännu mer skuld och dåligt samvete. Vi befriar dem tvärtom från en börda som de i själva verket gör sin familj en tjänst genom att lägga ifrån sig.

Avskaffa måltidssituationen och gå tillbaka till måltiden!

Pappa i köket

Under de senaste trettio årens könsrollsdebatt har tyvärr städning, tvätt och matlagning kommit att ses enbart som praktiska hushållsgöromål. Detta är olyckligt, eftersom vi därigenom bortser från en av de viktigaste sidorna av dessa aktiviteter, nämligen att de skapar en atmosfär i hemmet som inga inredningsexperter kan framkalla. I dagens familjer har ofta båda föräldrarna arbete utanför hemmet och barnen går därför i förskola. Under dessa betingelser är det svårare att skapa en hematmosfär.

Just därför är det viktigt att dessa så kallade praktiska hushållsgöromål åter börjar tillerkännas det atmosfärskapande värde som de faktiskt har, men inte kan få om de uteslutande definieras som praktiska eller som plikter. Inköp och matlagning hör till dessa viktiga atmosfärskapare.

Kvinnor har ofta mera känsla för detta med atmosfär än vi män. Vi kan därför lätt hamna i en situation där vår insats blir för mager och där vi tappar känslan av att vara så viktiga för vår familj som vi skulle vilja vara. Och kom ihåg att det inte handlar om själva storleken på arbetsinsatsen eller om en rättvis fördelning av uppgifterna. Man kan mycket väl sköta många uppgifter utan att bidra till atmosfären. Det handlar mer om i vilken anda som vi utför dem.

Jag vill därför erbjuda mina manliga läsare den enastående möjlighet som ligger i att vara den som i första hand står för inköp och matlagning. Detta är en fantastisk chans att ge ett verkligt viktigt bidrag till familjens atmosfär och därmed till sitt eget välbefinnande. Hur kan jag nu påstå det?

• Därför att köket är hemmets maskinrum och kommandobrygga. Det är här man snabbast kommer i kontakt med familjens alla medlemmar samtidigt som man fyller en meningsfull funktion.
• Därför att det är ett mycket konkret, handlingspräglat (manligt!) sätt att ge sin familj något som är närande, viktigt och fyllt av omtanke. Man kan nästan säga att det är ett typiskt manligt sätt att leverera ett typiskt kvinnligt bidrag.
• Därför att det innebär en daglig träning att ta ett konkret ansvar för gemenskapen, något som många män har svårt för.
• Därför att det på ett påtagligt sätt tvingar en att ställa sig en rad mycket viktiga frågor: Vad behöver var och en just nu? Hur kan jag ge dem det de behöver på ett sätt som är så kreativt som möjligt? Hur kan jag få ihop de enskildas önskemål och behov vid just den här måltiden? Allt detta är frågor och överväganden som är viktiga – också när det gäller andra sidor av familjens liv.
• Därför att det är spännande, viktigt, slitsamt och förbannat ansvarsfullt, liksom alla andra aspekter av familjelivet.

Jamen, om man nu inte alls gillar att handla och laga mat? Gör ett försök, med ovanstående synpunkter i bakhuvudet. Försök att se det meningsfulla i ansvaret i stället för att se en tråkig och stressande plikt. Matlagning är en av de mest avstressande aktiviteter som finns, om den utförs med omsorg och kärlek.

Men ska då inte de andra hjälpa till? Jo gärna, men gör det för guds skull inte till någon schemalagd plikt! Ju mer du njuter av ditt arbete i köket, desto mer blir det som en magnet som drar alla till sig. Hjälpen kommer säkert om du bara kan skapa atmosfären. Ja, men vi arbetar ju båda och kommer hem sent och det finns helt enkelt inte tid att gå upp så mycket i köksbestyren! Detta argument är svårt att bemöta, men fundera åtminstone över vad du tänker använda den tid till som du sparar på de tillfälliga inköpen, mikrovågsugnen, halvfabrikaten och så vidare. Du kanske finner att tiden används bättre genom att du lagar god mat och skapar god atmosfär.

Men barnen struntar väl i det här, eller hur? Nej, det gör de inte. Det är kanske inte de som står främst i kön för att ge kocken en blomma, men i det långa loppet ger du dem något mycket värdefullt med på vägen som de säkert kommer att förstå att sätta värde på när tiden är mogen. Försök! Ge dig själv ett år och du kommer till slut att hålla med mannen som skrev boken ”Kvinnorna ut ur köket!”. Ha så trevligt!

Myter om barn och mat

Just för att detta med mat och måltider är så viktigt för oss är det också ett av de områden i familjen där vi finner flest gamla fördomar och regler. Många av dem är så gamla och så meningslösa att en grundlig upprensning är befogad. Erfarenheten har dock lärt mig att det är ett mycket känsligt område för många föräldrar. Därför vill jag be läsaren om två saker: Tänk för det första igenom varför det känns så provocerande att ställa dessa saker på ända. Tänk för det andra igenom hur många konflikter det medför att upprätthålla de gamla normerna och reglerna.

Om de inte leder till konflikter och gräl finns det antagligen ingen anledning att ändra på något. Men om de gör det ligger det kanske något i tanken.

Låt oss se på en vanlig replik: ”Du måste äta upp alltihop.”

Att själv ta ansvar för sin aptit och mage är bland det första som förvägras barnet i vår skandinaviska kultur. Vad kan det bero på?

En av de viktigaste orsakerna har jag varit inne på tidigare i detta kapitel, nämligen matens symboliska betydelsefulla och uppskattade. Mat är ett av de områden som alltifrån barnets födelse kan få oss föräldrar att känna oss betydelsefulla och uppskattade. Välnärda barn uppfattas som friska barn och förmodas därför ha bra föräldrar. Det finns inga gränser för uppfinningsrikedomen när barnen inte är särskilt hungriga eller inte alls vill ha något.

- Brrr …nu kommer flygmaskinen med en liten tugga!
- Här, lilla vän, här kommer en tugga till!
Och lite senare:

- Ät nu, annars blir du aldrig stor och stark!
- Du måste äta upp alltihop!
- Du har lagt för dig själv, så sätt igång bara!
- Det blir ingen efterrätt förrän du har ätit upp köttet!

Det är inte särskilt underligt att så många av oss har problem med övervikt. Vi har visserligen protesterat, men till slut har vi fallit till föga inför mammas och pappas behov att känna sig som goda och lyckade föräldrar. Och när vi slutligen har gjort avkall på oss själva och våra egna gränser och har lärt oss sådant som att vara hungriga vid exakt rätt tid, att äta fint, att äta upp, att äta mat som vi inte tycker om eller som vi mår illa av, ja då kan våra föräldrar i all oskuld njuta av sin framgång utan att ana hur mycket det kommer att kosta oss under resten av livet. Det finns föräldrar som grundar sina regler på ekonomiska överväganden och menar att det är för dyrt att kasta mat! Det är visserligen sant, men det är lätt att undvika. Så länge som du lägger för dina barn kan du nöja dig med att lägga upp drygt hälften av vad du tror de orkar på tallriken. När de börjar ösa upp själva får du försiktigt råda dem och räkna med att det kommer att ta ett par år innan de lärt sig att ta lagom mycket. Det är med maten som med allting annat:

Ju mindre de vuxna blandar sig i, desto fortare lär sig barnet att göra rätt.

Ja, ja… det kanske stämmer. Men vad händer när hon börjar bli bortbjuden och kanske blir illa sedd om hon lämnar på tallriken? Svaret är nästan detsamma. Barn kan mycket väl hantera två verkligheter - en hemma och en i umgängeslivet. Ju mer vi kan ge dem en känsla av att vara accepterade som de är, desto bättre självförtroende får de och desto bättre kommer de att ”uppföra sig” i sociala sammanhang.

Och tvärtom. Ju oftare vi rättar dem och kritiserar dem därhemma, desto dummare känner de sig och desto sämre uppför de sig bland främmande människor.

Barns matlust växlar lika mycket och lika ofta som vuxnas, kanske ännu mer. När nioåriga Mats sitter och petar på köttbullen och den halva potatisen som han har på sin tallrik vid middagen klockan sex och sedan glupskt kastar i sig två skålar cornflakes när klockan blivit halv åtta är det bra om du kan låta bli att ta det som en personlig kränkning, för så är det aldrig menat!

Du får äta vad som står på bordet! Det här är inget hotell!! Har du någonsin tänkt på att många av oss behandlar vår egen familj sämre när det gäller mat. Än vi behandlar våra vänner och bekanta?

Om vi ska ha goda vänner hemma på middag tänker vi igenom vad de gillar och vad de
inte tycker om. Vi anstränger oss för att de på det sättet ska trivas och ha det bra hemma hos oss. Inom familjen kan man däremot uppleva att de vuxna nästan är färdiga att skiljas om den ena byter matvanor och till exempel blir vegetarian.

Barn har en väl utvecklad känsla för vad som är bra för dem att äta under olika perioder av sin uppväxt. Men vi tror, helt felaktigt, att de skulle kunna få för sig att äta kalaspuffar åtta gånger om dagen åratal om de bara fick. Det är visserligen sant att barn faktiskt kan få för sig att äta ensidigt under en period, men om de inte blir kritiserade för det brukar perioden sällan bli längre än några dagar. Och inget barn har någonsin tagit varaktig skada vare sig till kropp eller själ av att äta cornflakes, kalaspuffar, bananer, spagetti eller honungssmörgåsar under en månad eller två.

Som föräldrar behöver vi inte göra så mycket. Vårt ansvar och vår kontroll utövar vi när vi handlar och därmed bestämmer vad som finns i skåpen. Använd energin till att laga mat som är varierad, välsmakande och vacker att se på!

Ta det lugnt och njut av maten!

Det är likadant med maten och måltiderna som med så mycket annat i familjen: de vuxna behöver inte anstränga sig så väldigt för att ”uppfostra” barnen hela tiden. Det är mycket effektivare – och blir mycket lugnare – om föräldrarna i lugn och ro utgör ett gott exempel genom sitt eget beteende och på samma gång skapar en god atmosfär. Men kom ihåg att en god atmosfär också tillåter meningsfulla konflikter. Inte sådant som: ”Nu räcker det! Nu ska vi ha trevligt!” Om de vuxna har ett bra bordsskick, äter hälsosamt och varierat, uppskattar kockens ansträngningar och tycker om att sitta tillsammans med varandra och barnen, ja då kommer säkert barnen också in i samma vanor.

Men självklart måste de experimentera då och då:

• De måste undersöka om det inte är bättre att äta framför teven.
• De måste ha sina orgier med cornflakes, pommes frites, hamburgare och så vidare.
• De måste prova på att äta oändligt långsamt och njutningsfullt. Precis som de nödvändigtvis måste försöka sig på att skyffla i sig maten i otroliga mängder.

Ta det lugnt! Njut av maten, varandra och barnen! Bättre uppfostran finns inte.

Man kan självfallet också välja det motsatta och lägga så lite tid, pengar och uppmärksamhet som möjligt på maten. Personligen skulle jag inte göra det, men rent sakligt är det bara en sak att säga: utbytet står alltid i relation till investeringen. Så om du investerar lite kan du vänta dig många konflikter, kaos och dåliga matvanor.

Dagens föräldrar ska inte vänta sig att vare sig regeringar eller arbetsgivare ordnar så att det finns tid att älska, sova, äta och leka. Den tiden måste de själva skaffa sig, för utan den mister familjen sin mening.